Trumpismen och bekännelseskrifterna

Man brukar säga om trumpismen att den överger klassisk republikansk ideologi som hyllar en begränsad statsapparat, låg skatt och frihandel. I stället fokuserar man på Donald Trump som person och på ett mer eller mindre populistiskt förakt för demokratins institutioner. Detta har medfört att man lyckats få delar av det republikanska partiet att acceptera idéer som isolationism, ett mer eller mindre stillatigande vid försök att försvaga maktdelningsprincipen samt försök att uppluckra viktiga institutioners oberoende. 

Samtidigt måste man konstatera att konstitutionens ställning är fortsatt stabil i partiprogrammet. Men med andra ord har klassiskt republikanska idéer övergetts inom trumpismen, alltså inom delar av det egna republikanska partiet, kanske mest beroende på att Trump framgångsrikt lyckats locka väljare. Trumpism som fenomen är naturligtvis viktig för statsvetare att förstå i sin egen rätt. Vissa ser skäl till oro för att klassiska demokratiska värden urholkas, med ännu osedda konsekvenser. Till detta kommer att den polarisering, som blivit en viktig del i Trumps retorik, haft en nedbrytande effekt på det amerikanska samhället men även på andra delar av världen. 

Att maktutövning kopplas ihop med polarisering och att man överger klassiska principer förekommer dock inte bara i USA. Vi ser det även på många andra håll, ja. även inom Svenska kyrkan, där polarisering och problem med att överge sina egna grundläggande principer är något som pågår.

En av reformationens mest centrala frågor är sola scriptura, Skriften allena. När de ställs mot varandra har Skriften företräde framför mänskliga traditioner och är den källa som är nödvändig att hålla sig till. Svenska kyrkan har haft denna princip som sitt riktmärke. 

I exempelvis Augsburgska bekännelsens apologi (IV, Om rättfärdiggörelsen), ställer reformatorerna skriftens ord mot skolastikens »spetsfundigheter» – människan kan inte älska Gud som han förväntar sig, enligt reformatorernas läsning av Bibeln, medan de romersk-katolska motståndarna lutar sig mot en skolastisk förståelse av frågorna, vilket gör att de inte betonade Skriften lika tydligt som sin reformatoriska motpart. 

För reformatorerna var det centrala vad Guds ord uttrycker, inte vad samtida teologer utifrån sin skolning kunde förstå av ordet. Den reformatoriska principen av sola scriptura har genomsyrat Svenska kyrkans självförståelse och vårt lutherska arv, och är omöjlig att bortse från om man skall förstå luthersk teologi.

Det märkliga händer dock nu, att gång på gång efterfrågas förbud att bli präst för den som utgår från Skriften i sin förståelse av äktenskapsfrågan och kommer till andra slutsatser än en majoritet i kyrkomötet. Det är ingen tvekan om att vårt samhälle i synen på samliv och sexualitet sedan andra världskrigets slut genomgripande har förändrats, och att dessa frågor är brännande för människor. Man har gått från att uppfatta äktenskapet som ett förbund till att förstå det som en romantisk överenskommelse, något som genomsyrar förståelsen av alla sexuella relationer, oavsett om de är samkönade eller tvekönade. 

Men även om människor och samhällen förändras, är kyrkans uppdrag inte att spegla samtiden utan att hålla sig till Guds ord. Det var den centrala frågan för reformatorerna, och det är fortfarande detta vi bekänner oss till i våra bekännelseskrifter. Luthers och kyrkans erfarenhet är, att där ordet är i svang, där växer kyrkan och tron.

Det blir därför märkligt att Svenska kyrkan å ena sidan genom sina bekännelseskrifter säger att Guds ord vägleder allt, och å andra sidan att den präst eller prästkandidat som läser och förstår Guds ord precis som det står och kommer till en annan slutsats än biskopen i stiftet (i vissa stift) inte kan anses vara lämplig som präst. 

Eftersom det viktigaste en präst gör enligt Augsburgska bekännelsen (V, Om predikoämbetet) är att förkunna Guds ord och förvalta sakramenten, är ju vigselfrågan inte ens medräknad i reformatorernas förståelse av vad en präst är. Att då dels förvänta sig att en präst till varje pris skall viga alla par, dels att prästen bör strunta i eventuella samvetsbetänkligheter är i direkt konflikt med bekännelseskrifternas anda. Snarare liknar äktenskapsfrågan en Schibbolet-fråga: vilken grupp tillhör du? Det är som att grupptillhörighet, och endast detta, avgör vem som skall kunna bli präst.

I debatten i Kyrkans tidning har det framhållits att den som inte accepterar alla äktenskap är olämplig, eftersom den inte kan möta alla grupper. I en debattartikel i Kyrkans tidning den 22 mars 2026 av Mika Wallander nämns till exempel, att präster som inte accepterar alla äktenskap inte kan möta konfirmander som funderar över livets frågor. 

Den argumentationen är polariserande och en farlig väg att gå. Den utgår från att själavård, gudstjänstliv och kyrklig verksamhet bara fungerar om alla tänker likadant. Den utgår från att människor bara kan känna sig respekterade om alla delar deras idéer. Mänsklig och kyrklig erfarenhet visar oftast raka motsatsen: människor har i alla tider kunnat mötas och uppleva omsorg av den som tänker radikalt annorlunda (jfr Luk. 10:25–37). Rentav har man kunnat få tröst av att finna omsorg om varandra över partigränserna när det verkligen hettar till.

I Svenska kyrkan ifrågasätts troheten till den centrala idén att prästkåren skall strömlinjeformas. Det är visserligen självklart att alla prästkandidater måste prövas, men det är direkt anti-reformatoriskt att utesluta dem som väljer att hålla fast vid Guds ord även när de själva förlorar på det. Antagligen är det då fråga om personer med stor integritet, som håller fast vid sin egen övertygelse även när den blir till hinder för deras karriär. 

Vi behöver fler av den typen av präster, inte färre. Att missa dessa kandidater på grund av en enkelt ordnad arbetsledningsfråga är kyrkligt självskadebeteende.

Svenska kyrkans bekännelseskrifter menar att Guds ord, och inte mänsklig filosofi, är vägledande för kyrkan. Nu behöver detta omsättas i praktiken. Under ett antal år har det i kyrkomötet kommit motion efter motion som velat begränsa prästens möjlighet att utgå från Guds ord i sin förståelse av äktenskapsfrågan, när denna förståelse gått emot dominerande trender i samtiden. 

När beslutet om förändring av äktenskapet togs 2009 fanns en vilja att bevara samvetsfriheten (jfr Kskr 2009:6). Den viljan har på senare år visat sig bli allt mer urholkad, från både politikers och även vissa biskopars håll. Frågan måste därför ställas: Vill man följa reformatorisk tradition och hålla fast vid sina bekännelseskrifter eller följa samtidens trender? Vill man vara reformatorisk eller trumpistisk?