Kyrkofäderna och kontinuiteten

Inom nutida akademisk teologi sorteras patristiken i regel in under ämnet kyrkohistoria. Traditionellt sett håller både den systematiska teologin och bibelvetenskapen en avvaktande distans till kyrkofäderna. Man kan nog säga att motståndet är och har varit särskilt starkt inom bibelvetenskapen. Att utgå från hur fäderna uttolkar och förstår skrifterna har ansetts vara ett »kyrkligt» och därmed icke-vetenskapligt sätt att förhålla sig till texterna. »Vad har kyrkofäderna med Nya testamentets författare att göra?» frågar sig den moderna bibelvetenskapen och glömmer att det givna svaret är att kyrkofäderna var lärjungar till apostlarna.

Om man reflekterar över den stora variation av uttolkningar av den kristna tron som finns i vår moderna värld (och här kan man väl betänka både skillnader mellan olika samfund och skillnader mellan olika bibelvetares och systematikers akademiska omdömen), kan man konstatera att Bibeln har en potential att tolkas på en rad olika sätt. För mig framstår det som en självklarhet att ett studium av de tidiga kyrkofäderna kan ge inblick i hur den allra tidigaste kristendomen såg ut – hur de första kristna förstod sin tro och hur de tolkade Skrifterna – och i förlängningen kan ge en tolkningsnyckel till Nya testamentets texter, en tolkningsnyckel som både öppnar upp texterna och gör dem förståeliga och som sätter en ram för de möjliga tolkningsalternativen. Att göra så kräver dock att man antar att det finns kontinuitet mellan Nya testamentet och de tidiga kyrkofäderna. För mig verkar det som att bibelvetenskapen snarare har betonat motsatsen, avståndet mellan Nya testamentet och den tidigaste traditionen.