Under denna rubrik skriver Fanny Willman följande i en ledare i Kyrkans tidning den 17 november 2025 (utdrag):
»Ledamöterna på kyrkomötet i förra veckan debatterade huruvida det ska gå att fråga en präst som söker tjänst om den viger samkönade par eller inte, och huruvida viljan att viga samkönade par ska vara en förutsättning för att inneha prästtjänst. (Ett drastiskt förslag som debatterades förvånansvärt lite.) Det förekom idel romantiska känsloargument från ja-sägarna. ’Det är goda vibbar’ om alla viger samkönade, konstaterades från talarstolen. ’Det är en viktig symbolfråga’, jublar många efter att motionen bifölls. Jesper Eneroth fortsätter motionera i samma fålla tills alla känner sig inkluderade, kommenterade han i Kyrkans Tidning.
Det finns en del uppenbara problem med motionen: Att förslaget är överflödigt utifrån dagens ramverk, Att de utdragna debatterna om samkönade par ger sken av att de inte skulle vara välkomna i Svenska kyrkan i dagsläget. Att det inte finns några kända exempel på när det skulle ha uppstått problem.»
Willman presenterar sedan en från varje sida i debatten, varav inte någon själv fått frågan om att viga samkönade. Så fortsätter hon: »Å ena sidan en präst [Johanna] som gladeligen viger samkönade, men aldrig fått chansen… Å andre sidan en präst [Pontus] som fattat beslutet att endast viga en man och kvinna till äktenskap som inte behövt förklara för ett samkönat par att de måste hitta en annan präst.
Det vill säga: å ena sidan en majoritet, som inte kommer i kontakt med en minoritet, samkönade som vill ha vigsel. Å andra sidan en minoritet, präster som inte viger samkönade, som inte kommer i kontakt med en minoritet, samkönade som vill ha vigsel. Så vari består problemet?»
