Lekfolkets medverkan i Kyrkans förbön

I Sankt Ansgars kyrka i Uppsala firar vi söndaglig högmässa. Mycket av arbetet görs av volontärer. Sakristanen kommer tidigt och förbereder kyrkorummet och tekniken. Blommor till altaret och tvätt av kalkdukar har någon ordnat förväg. Kyrkvärdar, försångare och ledare för sång under kommunionen ansluter. Ministranterna samlas och tar på sig sina kåpor. Sakristanen letar upp några präster i bänkarna som kan koncelebrera. Det beds laudes en halvtimme före mässan. Textläsare och förebedjare anmäler sin ankomst till sakristanen. Så kan mässan börja.

Vi väljer varje år ansvariga för olika områden. Dessa ansvarar för rekrytering, utbildning och schemaläggning inom sitt ansvarsområde. Jag har under några år varit ansvarig för gruppen som leder Kyrkans förbön och tänkte skriva något om hur vi arbetar med den. En del av texten kommer från ett PM vi tagit fram för vårt sammanhang.

Vad är Kyrkans förbön?

Kyrkans förbön är en del av mässans liturgi, en del av Ordets gudstjänst. Förbönen är en viktig tjänst. Vi är insatta i den världsvida Kyrkans nätverk av ständigt pågående förbön. I den ber vi för Kyrkan och världen, fjärran och nära oss. Att hjälpa församlingen bära fram sin nöd inför Gud är stort och öppnar himlens förråd. Bed och ni skall få.

I det romersk-katolska missalet beskrivs Oratio Fidelium, de troendes bön, så här: »Kyrkans allmänna förbön kan sägas utgöra folkets svar på Guds ord, mottaget i tro. Folket fullgör den prästerliga uppgift det fått i dopet och bär fram böner åt Gud för allas frälsning. […] Man ber för den heliga kyrkan, för makthavarna, för dem som lider nöd av olika slag samt för alla människor och hela världens väl.»

Vi har fått lära oss att vår bön skall innehålla tack, hjälp, förlåt. Så är det också i mässan där vi ber om förlåtelse och tackar och lovar Gud. Kyrkans förbön är vårt hjälp och den skall därför inte innehålla så mycket tack och förlåt.