SPT 25/2021
Mina älskade, idag blev vår Frälsare född. Låt oss därför glädja oss! Nu när det är livets födelsedag får ingen sorg finnas. Livet tar bort vår fruktan för döden och ingjuter glädjen i oss, ty åt oss har evigheten blivit lovad. Ingen blir förvisad från deltagandet i denna lycka. För oss alla finns ett och samma skäl till denna gemensamma glädje: eftersom vår Herre, som har krossat synden och döden, inte fann någon enda fri från skuld kom han för att befria alla.
Må den som är helig jubla, ty han närmar sig segerpalmen! Må syndaren fröjda sig, ty han inbjuds till nåden! Må hedningen fatta mod, ty han kallas till livet!
I tidens fullbordan antog nämligen Guds son människosläktets natur (jfr Gal. 4:4), såsom den gudomliga vishetens och kunskapens outgrundliga djup hade beslutat (jfr Rom. 11:33), för att människorna skulle försonas med sin skapare, och för att djävulen, dödens uppfinnare skulle besegras genom samma mänskliga natur som han själv hade besegrat...
Sålunda har Guds ord, Gud, Guds son, som i begynnelsen var hos Gud, genom vilken allting blev till, och utan vilken ingenting blev till av allt som är till blivit människa för att befria människan från den eviga döden.
Till den grad har han ödmjukat sig och utan att därigenom förminska sin upphöjdhet underkastat sig vår ringa gestalt, att han förblev vad han var och antog vad han icke var. Så förenade han tjänarens sanna gestalt med den gestalt (jfr Fil. 2:6–7), i vilken han är Gud Fadern jämlik. Han fogade samman de båda naturerna i ett så fast förbund, att varken hans storhet förtärde hans lägre natur eller hans människovardande förminskade hans högre natur.
Leo den store
Ur en predikan på Juldagen
Från tid och evighet, Festskrift till Alf Härdelin (1972), s. 107 f.