Vi ska inte tappa modet. Vi har fått trons skatt som en gåva, i lerkärl. Vi vet att »även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag.» (2 Kor. 4:16) Paulus påminner oss.
Vidare: »Vi är på alla sätt trängda men inte utan utväg» (2 Kor. 4:8). Han skriver även om den gamla och den nya människan och nämner att den nya, hos vilken Kristus har trätt fram, »förnyas till rätt kunskap och blir en avbild av sin Skapare» (Kol. 3:10). Han uppmanar oss även att inte anpassa oss efter den här världen, utan låta oss »förvandlas genom sinnets förnyelse» (Rom. 12:2).
Kristustro, förnyelse och mod hör samman. Tron driver människan till daglig förnyelse och ger henne hopp, som hjälper henne att inte tappa modet. Inte ens svåra yttre omständigheter rår med någon självklarhet på ett förnyat trons sinne. Vi ser exempel på detta bland trossyskon i Ukraina, eller när vi möter kroppsligt nedbrutna äldre på äldreboenden. De bärs av ett hopp, bortom hopplösheten. De bär i sina »lerkärl» en trons skatt, en Kristustro, som ger mod att inte endast vilja lämna något bakom sig. De vill till något.
Läkaren ska i sin gärning alltid ha patientens hälsa som det främsta målet och om möjligt bota, ofta lindra och alltid trösta. Läkaren ska besinna vikten av att skydda människoliv och får aldrig vidta åtgärder som syftar till att påskynda döden.
Vi ser även exempel på det motsatta ‒ med konsekvenser. Ett sådant är debatten om s.k. läkarassisterat döende/dödshjälp. Nyligen har förvisso 80 procent av läkarna i en undersökning ställt sig negativa till detta (Aktuellt 8/1), men det borde väl egentligen ha varit 100 procent, om de svarat utifrån de riktlinjer de är satta att följa: »Läkaren ska i sin gärning alltid ha patientens hälsa som det främsta målet och om möjligt bota, ofta lindra och alltid trösta. Läkaren ska besinna vikten av att skydda människoliv och får aldrig vidta åtgärder som syftar till att påskynda döden.» Redan den Hippokratiska läkareden lyder: »Jag ska icke ge någon gift, även om jag blir ombedd, ej heller ordinera något sådant.»
På Svenska Läkaresällskapets hemsida hänvisas till än mer nedslående siffror. I en undersökning redovisad 2021 svarade hela 47 procent av de tillfrågade läkarna att de accepterar läkarassisterat självmord enligt den s.k. Oregonmodellen. 2007 var siffran 35 procent. Vidare uppgav en tredjedel att de var beredda att förskriva läkemedel under förutsättning av detta reglerats legalt. Det redovisades dock skillnader mellan olika grupper av specialister (både 2007 och 2021). Geriatriker och onkologer var mindre positivt inställda än psykiatriker och kirurger.
Inom den palliativa vården finns i dag riktlinjer om att lindra smärtor. Man kan med s.k. »palliativ sedering» medvetet påverka »vakenhetsgraden hos en patient i livets slutskede i syfte att uppnå lindring vid outhärdliga symtom. Behandlingen förutsätter att patientens förväntade överlevnad är mycket kort, vanligen högst en till två veckor. Avsikten … är varken att förkorta eller förlänga dödsprocessen.» Här gäller alltså att lindra, inte att döda.
Bland dödshjälpförespråkare hävdas att det är kränkande att inte individen själv ska få fastställa lämplig tidpunkt för dödens inträffande. Här är individens inställning såväl utgångspunkt som slutpunkt. När den yttre människas bryts mer ska den inre också tystas. Man ser sig trängd, utan utväg, förutom döden. Något vårdalternativ är inte aktuellt. En påskyndad dödsprocess synes vara det bästa möjliga avslutet, ja, ett definitivt avslut.
Kyrkan ser något mer än ett lidande som ska avslutas.
Men är det så enkelt? Varför är palliativ vård inget alternativ? Dessutom: Är det inte, trots svåra omständigheter, förenklat att enbart vilja bort från något? Vi hör inte ofta talas om att människan en gång ska möta Gud. Är det yttre så svårt att den inre människan helt resignerat och inte längre ser något hopp, ser Gud?
Kyrkan ser något mer än ett lidande som ska avslutas. Visst möter vi svårt drabbade människor som inget annat önskar än att få »flytta hem till Jesus», men mitt i det som till det yttre upplevs som meningslöst lever ändå den inre människans hopp. Oron kan stillas i nåden. Man vill till något. Det som synes meningslöst och outhärdligt är inte allt. Tron sträcker sig efter det som ska komma. Tron ger hopp, kraft och mod mitt i kampen.
När det gäller problematiken kring till att eventuellt lagliggöra dödshjälp kan man från motståndarsidan höra argument som i tid och otid bör anföras. Några presenterades av Sven-Erik Söder (S), ordförande i SMER, i Aktuellt den 8 jan. 2025: 1) Livet är okränkbart och därför bör dödshjälp inte vara tillåtet; 2) Det finns en risk att den palliativa vården drabbas om dödshjälp legaliseras; 3) Människor kan bli utsatta för olika typer av påtryckningar, att man ligger till last, och därför känner sig nödgad att välja dödshjälp; 4) Det kan ge en signal om att alla liv inte är lika mycket värda, vilket t.ex. kan drabba funktionsnedsatta personer; 5) att legalisera dödshjälp leder till ett sluttande plan. Så småningom luckras regelverket upp och inte endast de med fysisk utan även psykisk sjukdom inkluderas.
Just Oregonmodellen har granskats av Claphaminstitutet genom överläkare Mikaela Luthman och chefsläkare Anne-Berit Ekström. I rapporten, »Hotet mot värdigheten» (Rapport 1:2017), ser vi prov på ett resonemang som överensstämmer med Söders. Att »öppna dörren för dödshjälp, om så än bara på glänt» är som »att öppna en Pandoras ask, där det blir närmast omöjligt att överblicka konsekvenserna».
I slutsatserna pekas bl.a. på exempel från Nederländerna och Belgien, som »visar att de kriterier som ställs upp för läkarassisterat självmord snart gröps ur…» Även »Oregonmodellen visar prov på detta. Läkaretiken riskerar att grumlas när läkarnas uppdrag blir att hjälpa både till liv och till död.» Även risker när det gäller den praktiska tillämpningen utpekas. Både Läkarförbundet och Svenska Läkarsällskapet är i dag dock positiva till en parlamentarisk utredning i ärendet, (S) och (KD) negativa.
Sammantaget pekar debatten på att en dödens kultur tagit ett djupt grepp på den svenska samhällskroppen. Gamla läkareder är inte längre på modet, inte heller bibelordets uppmaningar. Men dödens kultur är kall. Vi som har fått trons gåva som en skatt i vår inre människa bör inte fångas in av världens argument, utan fastmer förnyas i vår inre människa och värna livet, hela livet, även i det som är svårt eller i ett svårt livsskede. Vi bör sträva efter förnyelse »till rätt kunskap och bli en avbild av vår Skapare, livets, modets och hoppets Gud.» Vi bör främst framhålla vikten av Guds vilja, inte individens vilja. Det är naturligtvis lätt att säga, men låt oss ärligt och uppriktigt sträva efter förnyelsen av vår inre människa i stundande fastetid.
perew