»Ditt ljus lyser för någon; en vän, den du älskat, någon du saknar, någon du tänker på just nu eller någon du inte känner. Vem det än lyser för, så gör det någon gott! Med samma oändliga kraft som låter ljuset tränga igenom mörkret, kan kärleken och omsorgen segra över mörker, hat och rädsla i världen. Den brinnande lågan bär kärlek, tacksamhet och hopp.»

Så lyder en annons i allhelgonatid i ett större pastorat. Det är inte svårt att höra hur floskelmaskinen har arbetat, radat upp signalord utan substans. Ljus, mörker, saknad, tänka, kärlek och omsorg. Vackra ord men som i annonsen förlorat sin kristna förankring. I stället blir det en vag andlighet. Bibeln och kristen tro talar inte om ljus i allmän mening utan ytterst specifikt: Ljuset är Jesus Kristus själv, Jag är världens ljus! (Joh. 8:12). Hoppet är förankrat i Jesus Kristus: Till honom står vårt hopp, han skall rädda oss (2 Kor. 1:10).

I allhelgonatid – som alltid annars också – har kyrkan inget annat hopp än det som är i Kristus. Om vi som kyrka tiger om detta i annonser och webbsidor, så tiger vi om vad världen söker och längtar efter. Om präster och predikanter, om kommunikatörer och socialamedierstrateger inte har något annat att förmedla än en oklar andlighet, då är vårt hopp tomt och ett irrbloss i mörkret.

Om vi inte tror kyrkans tro utan sätter Honom som är vår Herre i skamvrån, kan vi inte heller förvänta oss att andra ska tro på och bekänna Kristus.

Det är ett misstag att tro att kyrkan genom att tona ned det mest centrala i kristen tro ska kunna nå människor bättre. Tvärtom skapar det bara undran och besvikelse. Det förväntas att kyrkan ska vara tydlig om den kristna trons fundamenta, även om det blir ifrågasatt av en sekulär omgivning. Om vi inte tror kyrkans tro utan sätter Honom som är vår Herre i skamvrån, kan vi inte heller förvänta oss att andra ska tro på och bekänna Kristus.

Det finns tecken på att påkristningen ökar i det sekulära samhället, vilket gör att avkristningen och kyrkans inre sekularisering – att Jesus Kristus tonas ned – blir direkt besvärande. Ändå ska vi inte primärt svara mot förväntningarna. Vi ska vara trogna mot vår Herre Jesus Kristus, trogna Honom som kallar oss att vara Hans vittnen, oavsett om omgivningen är intresserad eller ej. Men längtan och förväntan växer.

När man möter någon som skäms, vänder man sig intuitivt bort för att inte öka på skamkänslan. Omgivningen tonar ned och döljer det skamliga, ungefär som att när någon är full, så låtsas omgivningen som ingenting. Det gäller även i kyrkan, att om vi gör så då vänder sig omgivningen åt annat håll. Paulus var frimodigare: Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft som räddar var och en som tror (Rom. 1:16).

Andra exempel finns i informationen om och firandet av julgudstjänsterna. Då kommer många som annars inte syns i kyrkbänkarna. Men det är inte självklart att julgudstjänsten ökar julglädjen. En gudstjänstfirare sände sina intryck från en landsortskyrka förra julen till SPT. Under processionen sjöngs Bjällerklang och som avslutning blev det Rudolf med röda mulen. Förkunnelsens mest djuplodande kristologiska utsaga blev »Gud var med Jesusbarnet på ett särskilt sätt». Efter förkunnelsen sjöngs »Skicka hit en pepparkaka, rulla hit en clementin». Det inbjöd inte till andakt.

Eller är detta en van gudstjänstfirares elitistiska fundering? Hur tänker de som sällan passerar vapenhuset? Men en icke kyrksam deltagare kommenterade evenemanget skrattande: »Varför håller ni i kyrkan på så här? Ni har något som alla vill ha: de klassiska julpsalmerna, högtid, ord med tyngd. I stället flamsar ni bort alltihop för att ni tror att det ni har är för dåligt.»

Ännu ett exempel gav Maria Ludvigsson, då hon 2021 i en ledare i SvD recenserade några kyrkobesök. Som hon skrev, så saknades det inte kontinuitet i förkunnelsen utan »ett var beständigt – Greta Thunberg». Alltså inte Jesus Kristus. Utan Greta!

Ludvigssons dom var inte nådig: »Mycket vilar redan på Gretas unga axlar, och att även ålägga henne profetiskt och gudomligt ansvar är inte vackert. Men det är inte en enfaldig predikan heller ... I stället för att vara en lisa blev kyrkobesöket en utdragen plåga. Inte främst för att vi snuvades på vad vi kom dit för, utan för att det var så dumt.»

Maria Ludvigsson avslutade sin ledare: »Sanningen måste per definition vara sanning även i morgon, annars är det inte sanning.»

Ambitionen att vara relevant och tidsaktuell är missriktad. Människans innersta längtan och livsfrågor är tidlösa. Det som berörde antikens folk berör dagens sekulariserade svenska folk. Inför julen behöver vi hålla hårt i barnet så att det inte tappas bort, att Gud i Jesus Kristus har blivit människa, inkarnationens realitet. Det är inte nog att säga som julpredikanten, att »Gud var inte med Jesusbarnet på ett särskilt sätt ...» utan Jesusbarnet var och är Gud. Det totalt unika är att Gud i sin Son Jesus Kristus söker sina älskade så som varje förälskad gör allt för att söka upp sin älskade. Inte minst de som sjunger kärleksduetten i Höga Visan visste det.

Lägg ut på djupet! Lita på Herrens uppmaning! Inkarnationen är vår unique selling point och julen är inkarnationens högtid. Gud blir människa.

Låt oss därför under julen, i predikningar och gudstjänster, i psalmval och liturgi, instämma i ängeln Gabriels triumferande kungörelse: Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Det var inga floskler, inga tomma ord utan en jublande bekännelse. Den behöver vi föra vidare till alla världens folk och till dem som smått nyfiket deltar i våra julgudstjänster.

Så, kära präster, diakoner, musiker och pedagoger! Lägg ut på djupet! Lita på Herrens uppmaning! Inkarnationen är vår unique selling point och julen är inkarnationens högtid. Gud blir människa. Världsalltets skapare och Herre kommer till oss i ett skrynkligt bebisansikte. Ingen som är med vid en förlossning kan förhålla sig likgiltig. Maria är trött: »Här, kan du hålla honom en stund?» Vem skulle neka att ta emot en bebis om den räcktes till henne?