Lyft fokus uppåt mot Gud!

Lovsångskulturen och gudstjänstfirandet inom frikyrkan. Del 1.

Den i dag i många församlingar självklara lovsången var inte självklar för några decennier sedan. Inom Svenska kyrkan var sångvalet begränsat till Den svenska psalmboken 1937. Under kommunionen rådde antingen psalmsång, tystnad eller stilla orgelmusik, medan bibelvisan och lovsången var okända. Så är det inte längre. Lovsången har fått starkt genomslag. I denna dubbelartikel om lovsångskulturen beskriver författaren dess ursprung, historia och framväxt inom frikyrkorna, inte minst kopplad det frikyrkliga magasinet Mixturen. Författaren är organist i Skrea församling och doktorand i musikvetenskap vid Åbo Akademi. Artikeln utgör en bearbetning av ett tidigare i Årsbok för svenskt gudstjänstliv (2023) publicerat bidrag.

Terminologi

Inledningsvis låt oss tala om vad som menas med ordet »lovsång» i denna artikel. När lovsångskulturen genom åren diskuterats i frikyrkosamfundens tidskrifter är en ständigt återkommande kritik att man menar att all musik som lovar Gud bör kallas lovsång och att ordet därför inte bör användas för att beskriva en särskild genre eller företeelse. I praktiken har ordet dock blivit synonymt med ett visst sätt att musicera i en därtill anpassad liturgisk och teologisk kontext.

Själva ordet lovsång kommer från engelskans »Praise & Worship», som relaterar till två olika kvaliteter då, som Robb Redman menar, »praise has an external quality to it; it is visible and audible. Worship on the other hand is inward». I dag talar man i engelskan, för att ge en kontextuell särskiljning, oftare om Contemporary Worship Music (CWM) eller Contemporary Congregational Songs (CCS) när man talar om en kontext av församlingssjungande, och om Contemporary Christian Music (CCM) eller Christian Popular Music (CPM) när man talar om samma slags musik och texter såsom producerade mer i konsumtionssyfte likt annan populärmusik.