Människan är skapad för bön

Anders Arborelius behöver vid det här laget inte någon närmare presentation. Nyligen var han varje svensks påvekandidat i väntan på den vita röken. Men »vår man i Vatikanen» har nu fått återvända till lugnet och uppgiften att leda Stockholms katolska stift som dess biskop. I hans senaste bok »Inre bön» riktar han sig till en bred ekumenisk läsekrets, till varje kristen, ja varje person som längtar efter att bli en bedjande människa.

Bokens utgår från en fråga som både är naturlig och gåtfull, allmängiltig som djupt personlig: varför är det så svårt för mig att be? Svaret presenteras som en trösterik tanke – vi är dåliga på att be helt enkelt för att Gud ska be i oss. Bönen är ännu ett område i våra liv som vi behöver ge upp, lämna över rodret och överlåta till Gud. Som strömmen av vatten på bokens omslag så ska bönen bli en källa av levande vatten inom oss, en kraft som kommer underifrån, utifrån och drar oss med.

Människan är skapad för bön, och därför är det fullt naturligt för oss att så att säga leva med en »existentiell bön som ständigt pågår inom oss». Bönen föds obemärkt fram genom att vårt »jag» söker efter tillvarons »du». Därför är den inre bönens grundhållning att förbli och att lyssna.