Författaren, professor vid Trinity Evangelical Divinity School i Deerfield, Illinois, fortsätter här sin beskrivning av missionsarbetet i olika situationer under kyrkans historia. Denna är den sista delen av tre artiklar. Alla baseras på Gospel Witness through the Ages. A history of evangelism (Eerdmans, 2022). Innehållet är basalt och har vissa tyngdpunkter, men kan sammantaget utgöra undervisnings- eller diskussionspunkter när det gäller evangelisationsarbetet i församlingarna och/eller inför fastställandet av missionsuppdraget i församlingsinstruktionerna.
Ad fontes
Med renässansens ankomst och dess betoning på att återvända »till källorna» (ad fontes) började kyrkoreformatorer använda Skriften som sin auktoritet, tillsammans med kyrkofädernas skrifter. De bekräftade utifrån sina studier att frälsningen helt och hållet är baserad på Guds verk i Jesus Kristus, och inte på något sätt baserades på mänskliga förtjänster genom goda gärningar eller genom att betala pengar till kyrkan för att erhålla förtjänster för sin frälsnings skull.
Martin Luther
Allteftersom dessa kyrkoreformatorer återupptäckte evangeliets kärna blev de i Tyskland kända som evangelische, evangeliska, och kända för sin iver att dela evangeliet med andra.[1] Martin Luther (1483‒1546) använde ordet »evangelisk» för att bekräfta aposteln Paulus lära om evangeliet som det oumbärliga budskapet om frälsning, samt för att beskriva synen på frälsning genom tro allena på Jesus Kristus.[2] Ledarna för denna rörelse – den protestantiska reformationen – hävdade att de återupptäckte evangeliet, som länge varit dolt av den medeltida kyrkan.
Luther ansåg sig vara en »evangelist» och undertecknade sina brev med orden »genom Guds nåd, evangelist i Wittenberg».[3] Han var bestämd över att präster skulle predika evangeliet; det var deras gudomligt givna kallelse. Ändå var han lika angelägen om att lekmän skulle engagera sig i det evangeliska arbetet och sa: »Varje kristen är också en evangelist, som ska undervisa andra och förkunna Guds ära och lov.»[4] I flera uttalanden betonade Luther behovet av att förkunna evangeliet för hedningar i Europa och på andra håll.[5]
Det uppskattas att mellan åren 1522 och 1546 så trycktes ungefär nittiofem utgåvor av Luthers tyska Nya testamente, totalt i minst 285 000 exemplar.[6] Dessa utgåvor massproducerades med Gutenbergs nyutvecklade tryckpress. I dessa utgåvor av Skriften inkluderade Luther träsnittsillustrationer av Lucas Cranach den äldre (ca. 1472–1553). En av de Cranach målningar från år 1529 hade titeln »Lagen och evangeliet». Den illustrerar Luthers förståelse av evangeliet.[7] På bilden syns två identiska nakna mansfigurer på olika sidor av ett träd. Trädets vänstra sida är ofruktbar och döende, vilket representerar Moses lag/de tio budorden. Trädets högra sida är levande. Den representerar Jesu Kristi evangelium, vilket bringar liv. På lagsidan äter Adam och Eva den förbjudna frukten och ormen är lindad runt trädet. Döden och djävulen förföljer den manliga figuren som är fördömd av lagen. På evangeliesidan pekar en av de fyra evangelisterna på Jesus Kristus på korset, som krossar ormens huvud. Jesus avbildas som uppstånden från graven och uppstigande till himlen. Denna målning, tillsammans med dess verbala förklaring, utgjorde en enkel presentation av evangeliet. Medan lagen fördömer och bringar död, lovar evangeliet förlåtelse för synder genom tro på Jesus Kristus, vilken segrar över döden och djävulen. I denna målning är alltså evangeliet inramat i Guds återlösningsberättelse.[8]
Katharina von Bora
Katarina von Bora (1499‒1552) som var av saxisk härkomst blev hustru till Martin Luther. Efter bröllopet tillbringade Martin tid med att undervisa, predika och skriva, medan Katharina drev »familjeföretaget» och uppfostrade deras egna sex barn vid sidan om fyra föräldralösa barn. Familjen bodde i det tidigare augustinermunkklostret i Wittenberg. Katharina gjorde om klostret till ett studenthem och en mötesplats för gäststudenter och gästforskare vid universitetet i Wittenberg. Under tider av med utbredd sjukdom omvandlade hon studenthemmet till ett sjukhus och betjänade de sjuka tillsammans med sjuksköterskor.[9]
Allt eftersom reformationen spred sig över Europa fungerade Luthers hem som rörelsens epicentrum. Efter middagen satt Martin och husets gäster vid bordet för att diskutera teologi och politik. »Bordssamtalen» var naturligtvis möjliga tack vare Katharinas arbete. Hon deltog regelbundet själv i diskussionerna. Hennes kunskaper i teologi på latin gav henne så småningom hederstiteln »Katharina av Alexandria», uppkallad efter skyddshelgonet för den humanistiska fakulteten vid universitetet i Wittenberg.[10] Hon spelade en viktig roll för att främja evangeliets spridning. Hennes hängivenhet till Kristus förblev orubblig och viskade på sin dödsbädd: »Jag kommer att hålla mig till Kristus som en kvist fastnar vid tyg.»[11]
