Musik, nåd och förlåtelse

Som tonsättare får man emellanåt vara med om uruppföranden, alltså att ens musik framförs för första gången. För en tid sedan var det dags för uruppförande av ett lite större verk jag skrivit, som på grund av pandemin fått vänta ett par år.

En kör i min vänkrets hade beställt musiken, och eftersom det är fråga om en duktig och ambitiös kör blev verket storslaget och på sina håll svårsjunget. Halvtimmeslångt och ackompanjerat av en orkester av Bachkaliber samt med sedvanlig besättning av sångsolister. Notmaterial distribuerades till kör och dirigent, repetitionerna tog sin början och första delen av mitt arbete som tonsättare var avslutad.

Här var det fråga om ett riktigt rå-slit

Som ofta med den musik jag skriver, behövde sångarna få slita med och vänja sig vid tonspråket. Jag förstod mellan raderna, att här var det fråga om ett riktigt rå-slit, men jag vet, att när allt faller på plats, uppstår ofta någon sorts kärlek mellansångarna och musiken. Uruppförandet emotsågs med förväntan, i alla fall vad beträffade tonsättaren.

När det stod klart att pandemirestriktioner och smittläge skulle tillåta uruppförandet att äga rum, var det dags att producera notmaterial till orkestermedlemmarna. I den bästa av världar får de sina noter i ett mail, som pdf-fil, skriver ut dem på papper, övar, enskilt och tillsammans, träffar dirigenten en gång och får frågetecken uträtade, varpå man bör vara hyfsat redo för att sätta ihop helheten tillsammans med kör och solister.

Men vi lever ju i en fallen värld, så det är sällan det går så smidigt.

Mail kommer på avvägar, musiker insjuknar och byts ut, skrivare krånglar, tonsättaren har skrivit toner som inte finns på instrumentet eller har råkat transponera trumpetstämman en ton upp istället för en ton ner. Allt kan hända – och händer!

Framför allt är tiden alltid knapp, för vi människor har en tendens att prokrastinera och vill gärna hinna så mycket som möjligt på den tid som givits oss. Det brukar sällan bli mer än en repetition med hela ensemblen, och är musiken känd räcker det, om ensemblen består av proffs. Helt ny musik behöver lite mer tid, men får det sällan.

När man närmar sig tiden för framförande, brukar tonsättaren få gå in i nästa fas av sitt arbete. Den består i att svara på frågor om allt mellan himmel och jord som i någon mån kan relateras till musiken som ska framföras. Man bör vara beredd på att vara tillgänglig oavbrutet, för frågorna som kommer behöver oftast besvaras ASAP [as soon as possible], så snart som möjligt. Man frågar sig varför man inte på ett tidigare stadium kollat det ena eller andra i stället för att vänta till sista sekunden.

Irritationen hos alla inblandade stiger i takt

Det har hänt, att jag fått meddelande som detta bara ett par dagar före konsert: »Takt 11 och 12 är i stort sett ospelbara (bara så att du vet!).» Eller timmar innan första repetitionen med tutti: »Detta blir mycket bättre om det spelas på piccolatrumpet, kan du ordna såna noter?». Irritationen hos alla inblandade stiger i takt med att den oundvikliga timmen nalkas, då allt ska vara klart att serveras hungriga åhörare.

Så blir det dags. Konsertlokalen fylls med förväntansfull publik, orkestern intar sina platser, någon provar diskret ett svårt ställe i musiken och man stämmer. Det tutar och filas och ljudet blandas med publikens mummel till ett förväntansfullt sorl. Kören tågar in i snygga led och sorlet tystnar. Konserten inleds med en presentation och tonsättaren sitter, spänd av förväntan och onda aningar, djupt nedsjunken på en plats mitt i publiken och hoppas på det bästa.

Men se! Gud är god och nåden oändlig. Musiken som strömmar ut i rummet är underbar. Ljuvligt framförd klingar den ur strupar, stråkar och blås. Av tvivel och irritation finns intet kvar. Hela ensemblen ger allt de har för att musiken ska bli så bra framförd som möjligt. Tonsättaren vågar så sakta öppna ögon och öron och sträcka lite på halsen. Sats efter sats spelas, och stämningen i rummet går från tveksam nyfikenhet till övertygad förtjusning, och så är det hela plötsligt över.

Kvar finns ren lycka, som man delar med i stort sett varje person i rummet.

Slutackordet klingar ut. Tystnaden mellan det och applåderna som utbryter känns evighetslång, men sedan reser sig folk i stående ovationer och applåderar den lysande ensemblen, som lyckats förmedla tonsättarens tankar och idéer så att de nått hela vägen in i människors hjärtan. När man som skapare av ett musikverk får stiga fram och dela dessa ovationer, är allt förlåtet och alla irritationsmoment gömda. Kvar finns ren lycka, som man delar med i stort sett varje person i rummet.

För mig blir detta en bild av nåd och förlåtelse – och kanske himmelrike. Jag erfar, hur allt blir förlåtet och hur jag själv utan omsvep förlåter allt, så som det står i Herrens bön. Det gamla är förbi, något nytt har kommit. I det ögonblicket uppenbaras Guds stora nåd för mig på ett konkret sätt. Om himlen vet jag inget, och vill inte spekulera, men en liten tesked av den sänks ner till en nyss uruppförd tonsättare.