»Vad ska du fasta från i år?» är en fråga som kan dyka upp runt kyrkkaffebord och fikabord i kyrkan så här års. Att en kristen praktik diskuteras som ett självklart uttryck inom Svenska kyrkan är i sig något gott. Jesus säger ju när ni fastar (Matt. 6:16), inte om ni fastar.

Raden av helgon som ägnat sig åt fasta är lång. En nutida trend intresserar sig för andliga praktiker, så som det rapporterats om i dagspressen, t.ex. i artikelserien »Bönens återkomst» i SvD under hösten 2025. Ett annat uttryck för synliga tecken på kristen tro kan vara att bära ett kors, en rosenkrans eller en frälsarkrans.

Fastan med sitt stränga liturgiska uttryck och sin omedelbara koppling till religiös och fysisk praktik, är enkel att kombinera med vardagen under en kortare period, även om 40 dagar kan vara rätt länge om man t.ex. avstår från att äta kött eller praktiserar ännu strängare fasta.

Det är ingen tvekan om att kristenheten i Sverige behöver mer bön och fasta, inte mindre. Ett större sug efter andliga praktiker vittnar om andlig hunger. Men samtidigt finns flera saker som skaver med fastan. Somliga har alltid varit problem inom kristenheten. Relationen mellan offentlig andlig praktik och en praktik som sker endast inför Gud (coram deo) är den centrala frågan.

Ordet fasta används i vår tid ofta i överförd bemärkelse. I det rationella Sverige tycks kombinationen av att under vissa perioder be och låta bli att äta vara närmast absurd. Det är en praktik som är svår att motivera med förnuftsskäl, varför fastan ofta snarare genomförs i överförd bemärkelse.

Vanligast är att inte matfasta helt och hållet, vilket man f.ö. inte heller brukade göra i den tidiga kyrkan. Didache (ca 100 e.Kr.) föreslår två dagars fasta för att ägna sig åt bön. I vår tid kan man exempelvis fasta från sociala medier, alkohol, kaffe, socker (även om det skulle kunna räknas som en typ av matfasta) eller något annat.

Det finns dock en risk med denna typ av överfört beteende, nämligen att det blir mer fokus på att minska vikten eller konsumtionen än på Gud, Han som ÄR (2 Mos. 3:14) grunden för verkligt och sant liv. Att minska vikten eller konsumtionen är saker som de allra flesta önskar göra och som i många fall är bra.

Men det är viktigt att komma ihåg att det är själva kombinationen av bön, givande och fasta, som Jesus håller ihop i sin undervisning (Matt. 6:1–18). Dessa går inte att skilja från varandra. Den traditionella fastekampanjen med givande till goda ändamål som Svenska kyrkan förespråkar, är en god praktik att börja eller fortsätta med. Men också att under fastan ta tid för mer ivrig och frekvent bön.

Ett annat skav, som dyker upp i samband med offentlig kontra dold praktik, blir särskilt akut när olika grupper ställs mot varandra. Redan i Didache beskrivs nämligen att fastan var en identitetsmarkör för Jesusrörelsen: »Ni ska fasta på onsdagar och fredagar, och inte som hycklarna [fariséerna / den rabbinska rörelsen] på måndagar och torsdagar» (Did. 8:1). Fastedagarna blev uttryck för vem man bad tillsammans med och vilken grupp man tillhörde.

Detta är intressant eftersom flera nytestamentliga forskare betonar det nära släktskapet mellan kretsen kring Didache och den gemenskap som antagligen var Matteusevangeliets mottagare.

I den gemenskapen tycks frågor om andliga praktiker och identitetsmarkörer ha varit viktiga. Också i vår samtid har bön, andliga uttryck, och andliga praktiker kommit att förknippas med grupptillhörighet. Vi lever i en tid där bilden och det visuella är det mest centrala. Bilden av oss själva, det personliga varumärket, vår genomslagskraft på sociala medier osv. är inte sällan kopplat till just visuella identitetsmarkörer.

Men Jesus vänder sig mot att låta fastan synas i det yttre för att människor ska se att man fastar (Matt. 6:16). Man kan undra vad Jesus tänker om dem som på sociala medier exempelvis offentliggör sin fasta med »under dessa veckor är jag borta från Insta»?

Detta med grupptillhörighet kan belysas från ytterligare ett håll. Inom socialvetenskaperna talar man ibland om så kallade costly displays. En costly display är det beteende någon uppvisar, som kopplar ihop dennes ord med ett givet beteende. Den som säger att det är viktigt att fasta, men själv inte gör det, kommer naturligtvis att få mindre genomslagskraft än den som både säger och gör det han säger. När Jesus alltså först drivs ut i öknen av Anden för att fasta i 40 dagar och nätter (Matt. 4:1–11), innebär det att han är en person som rimligen har sin egen erfarenhet att hämta ur när han i Matt. 6 undervisar om fasta.

Inom ledarskapsforskning har man konstaterat att koherens mellan ord och handling varit en avgörande faktor för att man väljer att följa en viss ledare. Man följer hellre någon som själv förkroppsligar det beteende som speglar gruppens värderingar (s.k. prototypiskt ledarskap) än en ledare som inte gör det.

Borde då inte andliga ledare visa upp att de minsann fastar så som Jesus? Det korta svaret är nej! När Jesus talar om bönen behöver man i stället gå in i sin kammare »och stänga dörren om sig». Då ska Fadern som ser i det fördolda belöna dig.

Bön, givande och fasta är något som hör till coram deo, det fördolda livet med Gud. Att förkroppsliga beteendet att be, fasta och ge utan att vinna någon social poäng förkroppsligar Jesu ord. För Jesus var det bara Fadern, de vilda djuren, änglarna och frestaren som såg hans fasta. Inga fler.

Inom luthersk tro har man tidigare varit noga med att inte skylta med det yttre utan att ha en modest och stillsam livsstil. Bönen sker på kammaren, fastan är en period av allvar, givande är inte något att skylta med. Att frågan »vad ska du fasta från?» kan ställas, vittnar om att vi, föga förvånande, lever i ett andligt klimat där yttre markörer spelar en allt större roll.

Visserligen kan det också finnas missionsiver bakom orden »ska du fasta?». Det intressanta är att där den tidiga kyrkan gick fel, var när man förvandlade en påbjuden praktik (fasta och bön) till en identitetsmarkör.

Med andra ord: Det är gott och lovvärt att vilja dela med sig av sin tro, både under fastan och under andra tider. Att finna nya vägar till detta är nödvändigt. Det är också gott och lovvärt att bön, givande och fasta sker coram deo. Det senare är den bästa förutsättningen för det förra.

Under den fasta som ligger framför kan vi öva oss i att följa Jesu ord om att både vara försiktiga med att skylta med vår »fastefromhet», den som sker för vår egen och för kyrkans uppbyggelse, och samtidigt faktiskt göra det Jesus kallar oss till, att föra människor till honom. Eller som han själv säger i mötet med fariséerna: »Det ena ska ni göra utan att försumma det andra» (Matt 23:23).