När väckelsen kom till Stockholm

Nyligen kom Ylva Eggehorns Sången underifrån, tredje delen i den självbiografiska romansvit, som inleddes med Kvarteret Radiomottagaren (1994) och Liljekonvaljekungen (2000). Tiden är en av huvudaktörerna. Läsaren möter här den senare delen av 1960-talet och hela 70-talet. Vi som är samtida har särskilt stor glädje av skildringen och kanske kan instämma: vi var också med!

Och här – det ska genast sägas – lyfts ur glömskan fram viktig historia klädd i den vackra språkdräkt som är Eggehorns signum. I synnerhet får den svenska kyrkohistorien i efterkrigstiden ny belysning. Samtidigt är romanen en utvecklingshistoria om en flicka i folkhemmet och hur hon söker finna sin väg. »Vem hade jag blivit? Jag hann inte med.» Vad som räddade huvudpersonen var poesin, språket.

Oväntat stod något på tröskeln. En accepterande blick som inte trängde sig på. Hade hon blivit »religiös»? »Ingen vettig människa i södra förorterna trodde på Gud i mitten av 60-talet.»

Det där Andra gjorde sig påmint. Några likasinnade höll enkla rastandakter i Adolf Fredriks gymnasium, »hopknäppta om våra själar ända upp till hakan». Med sin kärlek, Daniel kallad i romanen, börjar hon gå i kyrkan ibland. En dag hamnade de på ett föredrag i en innerstadskyrka. Att växa till mognad, handlade det om. Det lät relevant för en som bara vägde 47 kilo och som dignade under trycket av allt som var bara alltför mycket att bära och som inte kunde låta bli att ta ansvar för allt…