Det förvånande med David Thurfjells uppmärksammade bok Granskogsfolk (2020) är att den lästes med förvåning. Se där, den sekulariserade svensken är inte så sekulariserad, tänkte man. I svenskens hjärta ryms såväl andlig längtan som naturmystik. Svensken har inte sina gudsmöten i en stel kyrka av sten utan det är i skogsgläntan som längtan får blomma ut.

Fast så är det inte bara för svensken utan även för övriga nordbor. Och för vem som helst var som helst i världen. Naturmystiken tillhör den naturliga religiositeten, detta att Guds fotspår kan läsas av varje andlig spejare med spårsinne. Här har Gud gått fram, här anas det gudomliga.

Så inte förvånade Thurfjells bok. Det var en illusion att med sekulariseringen skulle människans andliga längtan försvinna till förmån för rationalitet och profana ideologier. Vad som förvånade var jublet med vilket boken togs emot, inte minst i kyrkliga sammanhang. Som om andlig längtan kunde likställas med ärligt sökande och oklar andlighet med kristen tro. På inte så få håll inom kyrkan försöker man vara gläntor för granskogsfolket där man kan dela andligheten. Men det är en farlig reducering av den kristna trons bekännelse till en i Kristus uppenbarad Gud.

Kyrkan vet att andlig längtan ligger latent hos människan. I sekulariseringens tidsålder förbises detta lätt. Men svenskens ointresse för kyrkan är inte detsamma som ointresse för religion och andlighet. Parallellt med sekulariseringen har ju new age, influerad av allt från orientaliska religioner till shamanism, vuxit fram. Västerlänningen blev inte rationell utan mer irrationell.

Hade vi glömt att granskogsfolket var uråldrigt? Att det alltid funnits? Rosenius (1816–1868) beskrev det för mer än 150 år sedan, som »de känsliga naturälskare, vilkas hjärtan stäms till bön av vårens vindar, skogens sus, fåglarnas kvitter och bäckens brus. De söker inte Gud först och främst i Ordet och sakramenten utan tycker att de är honom mycket nära i hans skapelseverk, och de menar sig vara hans sanna tillbedjare. Men det är en märklig Gud de ber till, som villigt fogar sig efter tycke och smak hos sina tillbedjare ...» (C.O. Rosenius, Det finns en Gud).

Kyrkans marginalisering – eller var det en reträtt? – har efterlämnat ett existentiellt tomrum i samhället och i den enskilde. Ett par seklers avmytologisering, då förbryllande naturfenomen fick rationella förklaringar, gjorde både samhälle och kyrka blinda för människans djupa gudslängtan, för hennes andliga sökande och behov. Även bibeln avmytologiserades med Rudolf Bultmann som frontfigur. I dag vet vi mer om mytens betydelse för livsförståelsen.

Naturmystiken och tendensen att åter besjäla naturen bekräftar förvisso denna gudslängtan. Men de flesta stannar där, i en odefinierad andlighet färgad av egna gudsbilder men utan vare sig kallelse, omvändelse eller helgelse. Att döma av åtskilliga församlingars verksamhetsutbud frestas man att bejaka denna naturfärgade andlighet som om den vore slutmålet för sökaren. Men då blir man en kyrka utan Kristus. Och utan Kristus är kyrkan inte kyrka. För kristen uppenbarelsetro är det andliga sökandet inte slutet utan början på vandringen till Jesus Kristus.

C.S. Lewis visade i essän Myth Became Fact på uppenbarelsetron, att centrum i den kristna tron inte är myten utan realiserandet av den – att den blev verklighet i Jesus Kristus. Vad myten anade blev historiska händelser i Honom. Myten blev fakta.

Nu ser vi motsatsen, att Fact Becomes Myth, att det pågår en påmytologisering inte bara av naturen utan av Bibeln, där historiska händelser som Jesu död på korset och uppståndelsen mytologiseras. De blir till berättelser och fritt tolkade narrativ. Men det är skillnad på en berättelse och att berätta. En förälder som säger till sitt barn, »nu ska du få höra berättelsen om farmor», gör henne till en mytisk sagofigur. Men säger föräldern, »nu ska jag berätta om farmor», så har hon levt, existerat, varit verklig – varit mer än en berättelse. Att berätta om Jesus är något annat än berättelsen om Jesus. 

När Bibelns faktiska händelser görs till mytologiska berättelser blir de möjligen livstolkande, någon sorts dramaturgi som livstydning. Myten varken är eller förändrar verkligheten, den bara färgar upplevelsen av den. Men frälsningshistoriens skeende med inkarnationen, Kristi försoningsdöd och uppståndelses seger över döden och dödsriket är inte narrativa berättelser utan reella händelser som i grunden förändrat människans livs- och dödsvillkor.

Som kyrka ska vi varken förneka eller förminska andligheten, det existentiella sökandet, eller någons livsförvandlande skönhetsupplevelse i naturen. Utan vi ska visa vidare. Redan Augustinus lyfte fram skönheten som ett bevis på Guds existens. Men som bevis på Guds kärlek räcker inte skönheten, utan då är det den lidande Guden som gäller: att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare (Rom. 5:8). Skönhetsupplevelsen är otillräcklig inför lidandets realitet.

En vacker solnedgång kan inte kompensera om eller när vi drabbas av en kris, sjukdom eller meningslöshet. Eller när livet brister i sömmarna och vi förlorar kontrollen över vår tillvaro. För var är Gud när vi ställs inför mänsklig ondska? Krig? Pandemier? När vi undrar våra varför? Var är då Gud? Den frågan måste kyrkan svara på.

Midsommardagen, som tidigare också var Johannes Döparens dag, hade en gång rubriken Skapelse och frälsning, vilken knöt ihop skönheten och lidandet. För människan sitter inte bara vid en skogstjärn i solskenet, hon sitter också vid dödsbäddar och drabbas av kriser. Så var är då Gud när katastrofen inträffar? Den kristna trons svar är: På korset! Som den lidande, medlidande och nyskapande Guden.

Nathan Söderblom skrev om detta i Uppenbarelsereligion: »En religions kraft mätes icke efter dess lovsånger, utan efter dess erfarenhet av livets elände och mörker. Endast en religion har gått ned i avgrunden ... ». Det var vad Jesus gjorde, steg ned i avgrunden. Men stannade inte utan uppstod till evigt liv. Inte mytiskt utan verkligt.

Söderblom menade också att »genom att stödja tron på Kristus, på uppenbarelsen, icke på någon egen mångtydbar eller vacklande erfarenhet i form av mystiskt känsloliv eller laguppfyllelse», så vinner människan frid och visshet. Andligheten ser ungefär likadan ut vart vi än vänder oss i världen. Men den kristna tron utskiljer sig. För som kyrka och som kristna måste vi fortsätta att säga: Fäst dina ögon på Jesus ...