Nytänd rökelse eller gammal After shave

Kan man göra ett sommarprat i P1 utan att prata om religion och livsfrågor? Jodå, Jan Rippe från humorsånggruppen After Shave lyckades faktiskt. Han surfade på ytan av sitt glada liv och lät lyssnarna förstå att allt var både lustigt och trevligt. Misslyckade studier, diverse yrken han halkat in på, filmer, galor och sångtävlingar. Allt var kul och inte ens ålderdom kan sätta stopp för fortsatta skratt. Till och med när en av sångarvännerna dog lyckades det förvandlas till ny energi i nästa föreställning och kunde formuleras till radiolyssnarna med ett leende.

Men Rippe tycks vara undantaget i en tid som längtar efter mer än underhållning. I Sveriges Radios långkörare och ständigt populära sommarprogram var funderingar kring tro och religion viktigare än någonsin denna sommar. Inte bara årets kyrkorepresentant, som i år var självaste ärkebiskopen, utan också bland vetenskapsmän, influencers, kulturarbetare och kändisar av olika slag funderades det kring livets mening, Guds existens, evighet, skam, skuld och förlåtelse.

Både kristendomen och andra religioner hälsades med en respekt som vore främmande för något decennium sedan. Till och med journalisten som kungjorde att hon gjort upp med och lämnat barndomens religion, i hennes fall islam, ägnade merparten av sitt program åt just religion. Trots att hennes budskap var att all religion är falsk och att Gud är ett mänskligt påhitt, tog just detta icke-existerande merparten av hennes program.

Att kyrkorummet gjort comeback i människors vardag fick vi upp ögonen för redan för några år sedan. Hög som låg kunde berätta om hur man hamnat på en kyrkbänk och träffats av det eller den man inte trodde fanns. I årets sommarprat fanns mer av den varan. Med fascination och utan förakt gav läkare, diplomater, författare, forskare och förstås ärkebiskopen tips om kyrkorummets möjlighet och gudstjänstens liturgi som rymmer vad inte ord kan uttrycka och vad denna värld inte förmår ge människan.

Livets stora frågor besvaras numer inte genom tarotkort, mindfulness och astrologi, utan genom den gamla välbeprövade religionen i de nötta kyrkbänkarna. Texter och toner, som föraktats i några generationer, har överlevt och hittar till längtande och sökande människor. När tonåringar visar mig sina tio-i-topp-psalmer framtagna på eget initiativ märker jag att »Saliga visshet», »Pärleporten» och »O Store Gud» fått renässans. Vem kunde anat det? Kanske den som själv gjort samma erfarenheter som psalmförfattaren.

Att fotbolls-VM utnämndes till tidernas mest religiösa fotbolls-VM bekräftar samma sak. Religion är inte förlegat. Tvärtom är gudstron både självklar och naturlig. Presskonferenserna med VM-spelarna gav plötsligt tips om goda bibelställen inför matcher, och i målgesterna rymdes tackböner. Att svenska landslaget, liksom samhället i stort, numer rymmer olika religioner blev ingen konflikt, utan snarare en anledning till att frågor om Gud och tro fick plats.

Öppet mål, alltså, för församlingslivet när en ny hösttermin drar igång. Längtan finns och frågorna ställs. Svenska kyrkan har bänkarna, liturgin, kunskapen om det eviga och nu också en ny bibelöversättning. Det finns goda förutsättningar att få vara Kyrka i ordets allra bästa bemärkelse.

Om vi inte gör som Jan Rippe förstås. Nöjer oss med att församlingslivet ska vara roligt och trevligt och hellre förkunnar att det är ett gott skratt, snarare än Gud, som förlänger livet. Alltför länge har alltför mycket av församlingslivet präglats av just det. Men det kan alltså numer få vara undantaget.

Markus Leandersson