Det får anses lämpligt att man i kyrkor världen över under år 2025 uppmärksammar och firar kyrkomötet i Nicea år 325. I detta firande inkluderar vi de beslut som senare togs i samband med kyrkomötet i Konstantinopel år 380 och i Kalcedon år 451, då man fastställde ordalydelsen och den innehållsliga meningen i den nicenska trosbekännelsen. Det är denna bekännelse vi tagit emot i tro och har förmånen att troget bära vidare in i vår egen och till kommande generationer.

Om vi nu firar flerhundraåriga beslut kan frågan inställa sig om vi inte i stället borde vara mer moderna? Men svaret på den frågan är att det som en gång var den absoluta kärnan i kristen tro fortsatt är det, och att de invändningar mot den allmänkyrkliga traditionens beslut som fanns då fortsatt finns i dag. Inget nytt under solen i denna sak. Det helt centrala, den absoluta kärnan i vår tro, rör kristologin, vem Jesus Kristus var och är. 

Det borde vara självklart att det är så, att den kristna tron handlar om Kristus, Jesus Kristus. Utan honom, ingen kristendom. Fäder och mödrar har burit den kristna tron till oss, och nu bär vi den vidare. Det handlar om Guds väg till oss, inte om människans otaliga försök att nå och/eller förstå Gud. Till kristologin hör av naturliga skäl även läran om treenigheten. Vi förstår härmed att vi fått ta del av ett unikt budskap, ett evangelium som inte får förvanskas, vattnas ur eller spillas bort.

i ord eller tanke bekänner sig till någon typ av Moralisk Terapeutisk Deism

I ett diskussionssammanhang nyligen framförde en person att hon enbart läser med i den första trosartikeln. Det är ett sätt att hantera trosbekännelsen. Ibland beror detta på att man har svårt med »korsfäst», det vill säga Guds offer, att det skulle vara nödvändigt. Ett annat är att se bekännelsen som ett av flera sätt att bekänna sig till det som man uppfattar som Gud, en gudom eller kosmisk kraft. Ett tredje är att lämna den åt sidan och i ord eller tanke bekänner sig till någon typ av Moralisk Terapeutisk Deism (MTD).

Det finns idag problem med kristologin i stora delar av hela Svenska kyrkan. Jesus står inte i centrum, därmed inte heller omvändelse och försoning

I alla tre fallen, som kan mångfaldigas, är det kristologin som utgör »problemet». Ifrågasättande av andra trosartikeln är inget ovanligt. Det finns idag problem med kristologin i stora delar av hela Svenska kyrkan. Jesus står inte i centrum, därmed inte heller omvändelse och försoning. Som Marcus Birro för ett antal år sedan meddelade läsarna i Expressen(9/7, 2014): »Vill man höra om Gud, Jesus, omvändelse, synd och upprättelse har man väldigt lite att hämta» i Svenska kyrkan. Generellt sett är nog situationen likadan idag, men det finns undantag. Det finns församlingar som hela tiden pekar på det som bekänns i våra trosbekännelser, såsom den nicenska. Då blir det tal om Guds människoblivande i Jesus Kristus, om arvsynd och verksynd, om korset, om vikten av omvändelse, om nådens och befrielsens möjlighet, om evangelium.

Det som förmedlas i den nicenska trosbekännelsen bör enträget upprepas i undervisning och predikan, just för att tydliggöra Kyrkans lära, dess grund och gränser.

En missuppfattning som emellanåt framförs är att Kyrkans lära härrör från Nicea och kommande kyrkomöten. Så var det naturligtvis inte, utan det var den apostoliska läran som då klargjordes. Man såg bakåt och tydliggjorde det som redan från början varit det centrala i kristen tro. Detta var nödvändigt eftersom det under resans gång framträtt heresier. När kristendomen blivit en accepterad religion i Romarriket – det som vi tänker på varje dag – såg Konstantin framsynt att den då tydliggjorda splittringen hotade Kyrkans enhet och därmed också kejsarriket inre styrka.

Medlingsförsöken fungerade inte. Lösningen blev sammankallandet av ett kyrkomöte i Nicea (dagens Iznik i Turkiet). Det inleddes den 19 juni 325. Omkring 250─300 av kyrkans cirka 1800 inbjudna biskopar deltog. Nu började arbetet med att bland det som lärdes ut i riket vaska fram och tydliggöra det som var apostolisk bekännelse samt betydelsen av denna. I hymner, liturgi och skrivningar hade man bekänt sig till Gud som treenig och till Jesus Kristus som »sann gud och sann människa». Men nu skulle detta teologiskt förtydligas. Man hade de apostoliska texterna, kyrkofäders texter, tidiga ordningar för dopet som underlag – och den helige Andes ledning till hjälp.

I arbetet med detta framträdde konfliktpunkterna. Allt som undervisades var inte apostoliskt. Olikheterna framtvingade klargöranden. Och det var inte teologiska finesser det handlade om utan den kristna trons centrum.

Ett argument som behandlades var det som framförts av Arius från Alexandria. Han tänkte sig Gud som den ende och odelbare. Därför kunde inte Kristus vara något annat en del av skapelsen, inte Gud. Men med det följde att Kristus blev ett mellanväsen, skapad i tiden eller före tiden, alltså att det fanns en tid då Kristus inte existerade. Den som tydligt avfärdade denna hållning var hans egen biskop, Athanasius av Alexandria.

Om Kristus endast är en vishetslärare och inte Frälsaren är han inte Gud och kan heller inte gudomliggöra människan

Arius hållning kom att fördömas i Niceadokumentet, eftersom konsekvenserna av densamma förnekade Kristi frälsningsverk. Om Kristus endast är en vishetslärare och inte Frälsaren är han inte Gud och kan heller inte gudomliggöra människan. Därför skriver man: »född av Fadern, enfödd, det är av Faderns väsen, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud och icke skapad av Fadern» (se Bengt Hägglund, Teologins historia).

Men striderna fortsatte. Även om Athanasius vann kampen i Nicea fick han fem gånger lämna sin biskopsstol på grund av förföljelser. Men saken gällde inte några teologiska spetsfundigheter utan risken var att hela tron omstörtades. Det gällde då som nu att för människors frälsnings skull avvisa läror som förminskar Jesus Kristus, kanske som enbart en av vishetslärarna, eller i läror som adoptionismen, gnosticismen, doketismen eller läran om Kristus som något kosmiskt varande utan sann mänsklighet.

Det är inte intolerant, utan sant

Visst är det korrekt det som skrivs i Kyrkoordningen för Svenska kyrkan, att »varken trosbekännelserna eller läran är föremål för tro», men trosbekännelsen och läran är en ofrånkomlig grundval för kristen tro om den inte ska förvanskas. Därför borde man på Svenska kyrkans hemsida om bekännelsen inte endast skriva att »tron utvecklas» utan även betona att det finns grund och gränser för en tro som är apostoliskt kristen. Det är inte intolerant, utan sant. Så, då som nu bör vi i allt ha detta för ögonen: en apostolisk treenighetslära och kristologi. Därför firar vi 1700-årsjubileet av kyrkomötet i Nicea år 325.