Om att se Gud på ryggen

»Min själ, du måste nu glömma All världenes lusta snöd Och intet annat berömma Än Frälsarens kors och död.»

Jag var tolv år och satt på läktaren under gudstjänsten i Carl Johans kyrka i Göteborg. Organisten John Lassbo hade befordrat mig från barnkören till kyrkokören, och nu satt jag i sopranstämman. Mamma satt i altstämman några stolar bort. Ingen kompis fanns att viska med eller att i smyg peka på någon gubbes roliga näsa. Det enda man kunde göra, var att följa med i gudstjänsten och sjunga psalmerna.

Det var fastetid, kanske Palmsöndagen. »Låt oss därför med frimodighet träda fram inför Nådens tron och bekänna vår synd och skuld …» Kyrkobesökarna knäppte händerna i bänkarna, och några av körsångarna på läktaren också. Uppe i predikstolen stod snart den mäktige och respektingivande komministern Einar Hansson, vida känd för sina predikningar.

Efter inledningen följde ett tyst Fader Vår, varefter belysningen gick ned i kyrkan och en sträng, men varm själavårdande predikan följde. Som tolvåring tyckte jag inte det var särskilt spännande, men det var som det var. Rätt ofta nickade jag till under den långa predikan. Så tändes ljuset och gudstjänsten fortsatte. Psalmerna klingade stadigt och tryggt. Utan noter fick man lyssna sig till melodin och jag sjöng strax med. De gamla mäktiga orden tog plats i min mun. Jag rös av välbehag över melodin, orgelspelet, ordalydelserna. »Ack, kunde jag bättre följa Min frälsares marterstig Ty ännu täckelser dölja Hans pina och kors för mig.»

Inför Gud som skapat världen, solen, månen och planeterna, kan man inte vara slarvig