Det är inte roligt att på TV se två soldater med skarpladdade automatkarbiner patrullera i Visby hamn. Inte heller att se pansarbandvagnar med bemannade kulsprutor rassla fram på de Visby och Slitegator där man själv repövat – dock utan skarp ammunition. Och det är lika lite uppmuntrande att se robotar avfyras från fältgrupperade kärnvapenförband, visserligen endast i övningssyfte.
Ändå är detta bara en idyll jämfört med vad våra medeuropéer har till vardags i Mariopol, Donetsk och Luhansk. När detta skrivs tvekar statsmän ännu om de ska säga »invasion»eller »förberedelser för invasion». Men alla vi som upplevde kalla kriget, Die Wende, välta murar och sjungande revolutioner ser nu hur det vunna hotas och bryts ned, för att lämna plats åt isolering, rädsla, fattigdom, våld och död. Vi vet vad som hände efter München 1938. Vad kommer att hända efter Minsk 2022?
Jag gick till psalmbokens »Böner för särskilda tider och förhållanden». För säkerhets skull slog jag också upp min skolpsalmboks motsvarande del. I 1937 års psalmbok finns sex böner, i den nuvarande fyra.
Möjligen är den som skriver detta efter sin tid. Men de redigerade versionerna i dagens psalmbok är för mig alltför anpassade till den tidsanda vi just förlorat, en tid av att inget egentligen kunde hända.
I 1937 års version nämner texten från Gustav II Adolfs fältkonsistorium uttryckligen våra synder, en rad som är bortredigerad 1986. Nog hade den påminnelsen behövts. Jag tänker på egna slarvigt skrivna facebookinlägg som framkallade kommenterar om ryssar i allmänhet. Indirekt har jag medverkat till att sprida misstänksamhet och split mellan nationer, något som enbart kommer att förvärra motsättningar och skapa långvariga tankemässiga ärr även här hemma. Jag har del i det som nu drar fram genom Östeuropa.
Nathan Söderbloms bön är utbytt. Nu får den som ber vara distanserad åskådare, just som Sverige som nation så ofta varit distanserad åskådare till omvärlden. I den tidigare versionen är det den som själv riskerar livet som ber. Kanske den soldat som just nu åker i bandvagnen och bemannar kulsprutan. Vem vet vad som kommer att hända? För några veckor sedan hade det varit otänkbart att en amerikansk B 52:a skulle cirkla ovanför Kalmarsund i avskräckande syfte. Nu har det skett.
Mest av allt saknar jag den bön som avslutar 1937 års avsnitt, från Finlands evangelie- och bönbok 1913.Gammaldags ord? Ja. Tankar och reflektion som är främmande för vår tid? Ja. Men vilken är »vår tid»? För ett år sedan kunde nog experterna vid FOI och Högkvarteret ana vad som skulle ske. Men vi andra trodde något annat.
Vad som upplevs som tidsanpassat växlar, och själva samtiden kan byta skepnad på en månad. Låt oss då hålla fast vid en Kyrka, som inte växlar. Som visserligen delvis alltid är otidsenlig. Men som just därför står beredd inför det oförutsedda.