Om hieroglyfer och bildförbud

I forntidens Egypten nyttjades hieroglyfer i olika former. Där byggs orden upp av ett antal – vanligtvis tre – bokstäver som motsvarar konsonantljud. Om vi på svenska skulle vilja nyttja ett liknande system skulle »hamra» och »humor» båda stavas »hmr». Eftersom systemet medför att många ord kommer att stavas på samma sätt krävdes det därför ett avslutande tecken som talade om till vilket område ett ord hörde. Vi kanske hade avslutat det ena »hmr» med en liten bild av ett verktyg och det andra med en glad mun. De här kategorisärskiljande tecknen kallas »determinativ» och det finns runt 800 av dem.

Vidare skiljer vi i dag på illustrationer och text i moderna sammanställningar. Så gjorde inte de gamla egyptierna. Determinativen är ju en form av illustrationer, och människor och djur avbildas ofta i poser som samtidigt är bokstäver eller determinativ. När man talar om att »dansa som en egyptier» är det just determinativet som används för alla ord som har med dans att göra man anspelar på. Gränsen mellan text och bild är alltså flytande.

Egyptierna hade också en annan syn på förhållandet mellan verkligheten och avbildningar eller beskrivningar av verkligheten. Med sig i graven kunde man ha en textrulle som beskrev den döde som fri från synd. Det blev något som gjorde efterlivet bättre. Genom att måla domstolsscener på väggarna i graven kunde man påverka domen efter döden. Om man placerade figurer av slavar i graven kunde dessa tjäna den döde. Text, bild och tillbehör är alltså intimt kopplade till den egyptiska världsbilden, den egyptiska tron och den egyptiska gudsdyrkan.