Innerligt och av hjärtat önskar vi varandra att julens fest, mitt i all jäkt och stress, skall ge oss tid till eftertanke och glädje – och att julen skall ge oss en beröring av Guds godhet och förnyar vårt mod att gå vidare. I denna betraktelse över vad denna fest kan säga oss idag vill jag börja med en tillbakablick på vårt julfirandes ursprung.
Den kyrkliga kalendern växte inte fram utifrån Jesu födelse utan utifrån tron på hans uppståndelse. Därför är kyrkans urfest inte julen utan påsken. Uppståndelsen lade grunden för den kristna tron och möjliggjorde kyrkans existens. En tidig författare, Ignatius av Antiokia (d. cirka år 117 e.Kr.), kallar därför de kristna för dem »som inte längre firar sabbaten, utan firar Herrens dag». Kristusliv betyder att leva utifrån påskens uppståndelse. Den firas varje söndag, varje veckas påskfest.
Den förste som vi med säkerhet vet skriver att Jesus föddes den 25 december, är Hippolytos av Rom. Det gör han i sin Danielkommentar från cirka år 204 e.Kr. Ett annat argument för att detta var Jesu verkliga födelsedag har framförts av den förre Basel-exegeten Bo Reicke. Han visar på den festkalender vilken, enligt Lukasevangeliet, berättelsen om Johannes döparens och Jesu födelse förutsätter. Utifrån den torde följa att redan Lukas i sitt evangelium tar 25 december för givet som Jesu födelsedag. På denna dag firades tempelinvigningsfesten som infördes av Judas Mackabeus år 164 f.Kr. Därmed kan Jesu födelsedatum samtidigt symbolisera att med honom, som kommer med Guds ljus i vinternatten, sker den sanna tempelinvigningen – Guds ankomst mitt på denna jord.
