En artikel i Kyiv Post 260115 beskriver hur Rysslands utrikesunderrättelsetjänst (SVR) i ett officiellt uttalande har riktat ett ovanligt hårt och närmast »apokalyptiskt» angrepp mot den ekumeniske patriarken Bartholomeos I av Konstantinopel. I stället för sedvanligt underrättelsespråk använder SVR teologiska och demoniserande uttryck och utmålar patriarken som en ond kraft vars påstådda uppdrag är att bryta ned ryskt inflytande i den ortodoxa världen.
SVR kallar Bartholomeos för »den konstatinopolitanske Antikrist» och anklagar honom för att ha »styckat» den ukrainska ortodoxin genom att bevilja den ukrainska kyrkan självständighet (autokefali), något Moskva konsekvent tolkar som en fientlig geopolitisk handling snarare än ett beslut grundat i kyrkorätt och historia. Uttalandet hävdar vidare att patriarken nu riktar sitt fokus mot Baltikum, där han påstås samarbeta med lokala nationalistiska och till och med nynazistiska krafter för att tränga undan rysk-ortodoxa strukturer och ersätta dem med kyrkor lojala mot Konstantinopel.
Artikeln betonar att detta inte är marginalretorik från extrema nätmiljöer utan ett officiellt dokument från Rysslands främsta underrättelsetjänst, arvtagare till KGB. Artikelns författare Jason Jay Smart och Ivana Stradner tolkar användningen av demonologiskt språk som ett tecken på politisk och ideologisk osäkerhet i Kreml snarare än styrka.
Som i många ryska konspirationsteorier pekas även Storbritannien ut som en dold aktör. SVR påstår att brittisk underrättelsetjänst stöder patriarken i syfte att spä på »russofobin» i Europa och underminera den rysk-ortodoxa kyrkan inifrån. Anklagelserna utvidgas till Centraleuropa och Balkan, där SVR varnar för att Bartholomeos kan komma att erkänna den montenegrinska ortodoxa kyrkan, något som i Moskvas ögon skulle hota den serbiska ortodoxa kyrkan, en av Rysslands viktigaste kyrkliga och politiska allierade i regionen.
Artikeln analyserar dessa reaktioner som uttryck för Kremls grundläggande syn på religion: kyrkan betraktas inte främst som en andlig gemenskap utan som ett instrument för statlig makt och geopolitisk kontroll. Förlust av inflytande över ortodoxa kyrkor i Östeuropa och på Balkan ses därför som ett direkt strategiskt nederlag för Vladimir Putins Ryssland.
Samtidigt ger texten bakgrund till Konstantinopels patriarkats särställning inom den ortodoxa kyrkan som »först bland likar» och som historisk moderkyrka för många ortodoxa kyrkor, inklusive den ryska. Patriarkatet har svarat på SVR:s utspel genom att avfärda anklagelserna som fabricerade, politiskt motiverade och utan saklig grund. Det betonar att beslutet att bevilja Ukrainas kyrka självständighet fattades efter lång kyrkohistorisk och kanonisk prövning.
Artikeln avslutas med att påminna om den långvariga och täta kopplingen mellan Kreml och den rysk-ortodoxa kyrkan, inklusive uppgifter om tidigare samröre mellan kyrkliga ledare och sovjetiska säkerhetstjänster, och sätter därmed in dagens konflikt i ett bredare historiskt och maktpolitiskt sammanhang.
AB
Jason Jay Smart, Ivana Stradner
