Poesin – porten till en större värld. I.

»Poesin har i långa tider varit folkens hjärtrytm». Så skriver Christian Braw – själv också diktare och skönlitterär författare, präst och docent – i denna dubbelartikel där han låter oss möta fem svenska lyriker, en finländsk och en estnisk. Dessa sju poeter har det gemensamt att de söker djupen och ljuset i tillvaron, aningen om det oanade. I denna första del av artikeln möter vi Nina Burton, Folke T. Olofsson, Marie Tonkin och Kristian Lundberg.

Poesin kan öppna dörren till en större värld än den materialisten och rationalisten lever i. På så sätt kan poesin vara en förberedelse för tron utan att själv vara förkunnelse. Så var det för Paul Claudel. Rimbauds poesi öppnade för honom vägen ut ur positivismens fängelse. Gunnar Hyltén-Cavallius visar i sin skrift Timmerstockarnas knäppta händer (2013) att Tomas Tranströmers diktning kan fungera på ett liknande sätt. Själv kallar Gunnar Hyltén-Cavallius den lilla boken för »en andlig läsning av Tomas Tranströmers dikter».

Det är ett försiktigt, långsamt sökande som möter i denna diktning. Tranströmer liknar sig själv vid en snigel. Stilla tar den sig fram, sträcker ut och drar in sina känselspröt. Livet och tillvaron är för honom en »uppförsbacke mot himlen». Året före sin död vill han sända ut fyra psalmer för att spåra upp Gud – men inte än. Den dikt han vill skriva nu, den sång han vill sjunga är »en sång om det som är nära». Just i det nära blir han varse det som är mer än det syns vara. Överallt hör han »den inlåsta evighetens bultande nävar». Men det finns också de som ingenting hör av detta dån inifrån. Han kallar dem »de sovande». De är inte bara passiva. Genom sin passivitet och dövhet bidrar de till att stänga in världen som i ett fängelse: »De sovande hänger som lod i tyrannernas klocka.» Diktaren inte bara hör det som de sovande inte hör. Han ser också »Guds energi/ hoprullad i mörkret.» Själva tvivlet och ifrågasättandet blev till slut en bejakelse och en lovsång, »när alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro».

Gunnar Hyltén-Cavallius talar om »bryggor» som Tranströmer söker sig till för att närma sig Guds verklighet. De kan vara naturupplevelsen och den mänskliga kärleken. Men allra viktigast är poesin.

Poesin har i långa tider varit folkens hjärtrytm. Aeneiden, Kalevala och Frithiofs saga är några mycket tydliga exempel. De är alla former av bunden lyrisk där rytmen, ofta förstärkt med rimmet, markerar samhörigheten med allt livs rytmiska gestaltning – hjärtslag, andning, dygnet, årstiderna. Den obundna lyriken, som fick sitt stora genombrott med T.S. Eliot, har aldrig nått lika långt ut i folkdjupet, men däremot har den nått djupare i förståelse och ordkonst. Det innebär att vi i den samtida lyriken kan ana något av det som rör sig på djupet i vår egen tid. Vi skall här göra försöket att spåra något av detta hos sju samtida diktare.