I Kyrkans tidning den 19 november läser vi följande: »Prästbristen och hur den ska lösas var en tydlig hjärtefråga för flera av biskoparna under kyrkomötet. ’‒Norge, Danmark, Finland, Tyskland och England har det. Vi behöver också en kortare prästutbildning för människor som har andra utbildningar i bagaget. Det kan handla om människor som bor i glesbygd och landsbygd och som vill bo där. De bottnar i bygden och vi behöver dem, sa Karlstads stifts biskop Sören Dalevi i debatten.’ Kyrkomötet hade att besluta om att utreda möjligheten för en alternativ utbildningsväg till att bli präst. När beslut fattades på onsdagen bejakade kyrkomötet förslaget och gav kyrkostyrelsen utredningsuppdraget. Motionären Anders Lundberg, Vänstern i Svenska kyrkan (Visk), talade om behovet om en ny utbildning utifrån prästbristen, men ville också lyfta Svenska kyrkans behov av att ta till sig nya kunskaper och kompetenser som till exempel religionsmöten, själavård och ekumenik. Lundberg talade också om möjligheten att ta till vara de människor som sedan länge redan är engagerade i kyrkan. ’‒En alternativ utbildning till präst skulle kunna bygga vidare på en tidigare relevant akademisk utbildning. Rimligtvis handlar det om personer som har kommit upp i ålder och är djup förankrade i kyrkans tro och liv. Den ska inte ersätta den nuvarande utbildningen.’»
Man vill alltså bota prästbristen på lite olika vis. Men inget nämns om att det finns personer som är kallade till prästämbetet och som (fortfarande) är engagerade i kyrkan, men vars kallelse inte bejakas av Svenska kyrkan, och detta för att dessa personer bekänner vanlig klassisk tro och inte vill vika sig för ett politiskt tryck som avkräver en annan bekännelse i tidstypiska ärenden. De skulle ju kunna bli goda herdar för församlingshjordar på både ett folkligt och gentemot Svenska kyrkans bekännelseskrifter troget sätt. Hur ska man förstå en sådan kyrka som inte bejakar dessa personers prästkallelse? Varför kan man inte förespråka en mångfald i detta ärende när man gör det i så mycket annat – och när prästbristen är stor? SPT önskar att Svenska kyrkan åter erkänner prästkallelser hos traditionellt troende evangelisk-lutherska personer och antar dem som prästkandidater.
KOL
