Det finns en barnatro för vuxna. Men finns det också en vuxentro för barn? Just så lagom tråkig att barnet förundras över att den vuxne tar sin kristna tro på sådant allvar. Ett frö som sås, en upptäckt som väntar på att upptäckas även om det dröjer åratal. Eller betyder barnperspektivet att de vuxna ska anpassa trons uttryck i gudstjänstlivet till vad barnen tycker är spännande och roligt?

Fyra debattartiklar i Kyrkans Tidning har aktualiserat ämnet. Sören Dalevi och Emilia Kortman väckte debatten (KT nr 39/2023) utifrån en rapport i Karlstad stift om barnens upplevelse av gudstjänsten. Ungefär hälften av barnen tyckte inte att gudstjänsterna var »spännande» och »roliga», vilket knappast överraskar. Viktigare är att »betydligt fler tycker att de är trygga och öppna för alla».

Dalevis/Kortmans artikel bemöts i dels en gästledare av Fanny Willman, Låt barnen komma, men även vuxna, dels en debattartikel av Carl Sjösvärd Birger, Gudstjänst är Kristi kropp i funktion – inte en upplevelse (KT nr 40/2023).

Båda värjer sig mot förbarnsligandet av gudstjänsterna och gudstjänsten som upplevelse. Att barn oavsett ålder vara med i gudstjänsterna är självklart, men det betyder inte att dessa ska anpassas efter vad de minsta kan förstå. Om barnen inkluderas så att gudstjänsten blir på deras nivå, så exkluderas andra – de vuxna. Vuxna måste mötas av ett vuxet tilltal.

Fanny Willman skriver: »Låga trösklar i all ära – men väl inne – så ett frö i de samlade om att det finns en vuxen, kristen tro som aldrig är för sen att börja utforska. Det svåra är inte att underhålla barnen. Den verkliga utmaningen ligger i att föräldrarna ska vilja återvända till högmässan veckan därpå.» Om föräldrarna inte återvänder så återvänder inte heller barnen. Då blir signalen från de vuxna till barnen att gudstjänsten inte var så viktig.

Willman påpekar att även vuxna behöver möta ett tilltal i gudstjänsten: »Jag deltar gärna i en barngudstjänst om det betyder att föräldrarna tas på lika stort allvar som barnen. När gudstjänsten i allt väsentligt blir för barnanpassad och rörig på bekostnad av ett vuxet, intelligent tilltal känner jag mig exkluderad från själva den formen av gemenskap som för en gångs skull samlar andra i min ålder till bön.»

Carl Sjösvärd Birger för ett likande resonemang, att allt inte måste vara lustfyllt, allt meningsfullt måste inte vara roligt. Kanske är det rentav så att det alltför roliga hindrar oss från att upptäcka meningen.

Mediaforskaren Neil Postman visade redan på nittiotalet att »problemet är inte all underhållning – problemet är att allt måste vara underhållning». Och den franske filosofen Pierre Bourdieau ställde den kritiska frågan om teven, att »om man använder så dyrbara minuter till att prata om struntsaker, så är det för att dessa struntsaker är mycket viktiga, eftersom de tränger undan viktigare saker …» Det ständigt underhållande blir indirekt till ett undanhållande.

Men det verkligt angelägna får vara allvarligt, som Sjösvärd Birger skriver: »Kan de inte få ingå just som barn på sina villkor även i sammanhang som kan vara allvarliga, roliga, tråkiga, högstämda, meningsfulla eller vad det kan vara. Kanske kunde vi i kyrkan lyfta blicken från de snäva här- och nu- perspektiven och tänka att det som vi kan ge barnen i gudstjänsten är ett slags andlig litteracitet som många i dag saknar.»

Orsaken till att många barn inte firar gudstjänst är inte, menar Sjösvärd Birger, »att det är tråkigt eller meningslöst för dem att gå på gudstjänst eller att de känner sig exkluderade av språket. Det enkla skälet är att deras vuxna inte tror att Jesus Kristus är världens frälsare och Herre. Det är det som är kruxet.»

Att barnen ska inkluderas utifrån sina förutsättningar är självklart, men om det vuxna tilltalet går förlorat, förlorar vi inte bara de vuxna utan också barnen. Barn tar i stor utsträckning över föräldrarnas värderingar, medan föräldrar sällan tar över sina barns. Parental transmission, som det heter, har varit det normala sedan urminnes tider, men den har i dag delvis gått förlorad. I stället ser vi en non-parental transmission. Föräldrars tro, tradition och värderingar är inte längre den primära påverkansfaktorn utan det är kamrater, sociala medier och mediala påverkansprofiler som i exempelvis Tiktok.

Det var delvis ett feltänk när kyrkan sedan sjuttiotalet motiverade sin kraftigt växande barnverksamhet med att det är genom barnen som vi når föräldrarna. Är det inte tvärtom? Att genom föräldrarna når vi barnen? Sjösvärd Birger betonar att barn »behöver också se att tron betyder något för vuxna» och fortsätter med frågorna: »Vad gör det med ett barn att se en vuxen visa vördnad inför korset i processionen? Vad gör det att höra vuxna stämma in i psalmer och böner? Vad gör det med ett barn att själv bära en ikon i processionen? Jag tror att det har en omätbar betydelse för barn att få se vuxna som tar sin tro på allvar och själva får vara del av det.»

För att travestera en välkänd inbjudan från Jesus: »Låt föräldrarna komma hit till mig och hindra dem inte...» Förutsättningen den gången var att föräldrarna själva »kom till honom med barn för att han skulle röra vid dem». Och så fick barnen vad föräldrarna mest av allt önskade för dem, att Jesus »tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem».

Dalevi/Kortman svarar i KT nr 41/2023 på Willmans och Sjösvärd Birgers artiklar med vad nog alla kan vara överens om: »Vi menar att barns tro och andliga utveckling förtjänar att tas på största allvar. Men om vi nu tar barns andlighet och behov av levande Gud på allvar måste vi ju lyssna till barnen och deras upplevelser ... Det handlar ju om att bjuda in barn och unga i liturgin och låta dem uppleva ’mötet mellan levande Gud och hans folk genom bön, lovsång, ord och sakrament’.»

Kanske handlar diskussionen om någonting mer än bara barn och gudstjänst. Bortsett från att vi vuxna i relation till Gud behöver bli som barn, så är det inte de vuxna som ska bli och vara barn utan barnen som ska bli vuxna. Det är för vuxenlivet som barn behöver övas av sina föräldrar – så även i gudstjänsten. Är problemet inte så mycket att föräldrarna deltar för lite i barnets lek och tillvaro, utan att barnet deltar för lite i vuxenvärldens liv? I föräldrarnas arbete och hushåll och uppgifter?

Föräldern måste vara närvarande i relation till barnet så att barnet kan relatera till föräldern. Det är i förälderns blick och närvaro som barnet mognar och växer. Sissela Nutley, forskare på Karolinska institutet om kognitiv neurovetenskap och hjärnans utveckling, skriver om det i boken Distraherad – hjärnan, skärmen och krafterna bakom (2022): »I studier som undersökt hur barn mellan 7 månader och 2 år påverkas av sina föräldrars mobilanvändande framför barnet, noterade forskarna skillnader i barnens beteende beroende på om föräldern var aktiv och uppmärksam jämfört med om hen endast var fysiskt närvarande och istället riktade sin uppmärksamhet mot mobilen. Resultaten visade att barnen lekte mindre med sina leksaker, sökte mer uppmärksamhet ... och uttryckte mer frustration ju mer tid föräldern använde sin mobil framför barnet.» Studier visar också att »barn vågar mer om de känner sig trygga med att föräldern finns kvar där».

Det är därför uppmuntrande att Karlstadsrapporten visar att barnen i föräldrarnas närvaro upplever gudstjänsten mer trygg än spännande, mer öppen än rolig. När barnen en dag är vuxna kommer utbudet av det spännande och roliga att vara enormt, tröttande och utmattande. Däremot råder det brist på trygghetsplatser i samhället. Vad den vuxne en dag minns som tryggt i barndomen kommer man att vilja återvända till, medan man är övermätt på det spännande och roliga.