SPT presenterar i det här numret två artiklar om Rysslands krig mot Ukraina och den ryskortodoxa kyrkans roll i det. Artiklarna har delvis olika perspektiv som både bekräftar och kompletterar varandra. I denna första artikel, vars författare är ledarskribent i Barometern, beskrivs den komplexa relationen mellan olika ukrainsk- och ryskortodoxa kyrkor och vilka reaktioner som Kirills agerande har mött. Artikeln är en aktuell beskrivning av och reflektion kring hur de ortodoxa kyrkorna förhåller sig till det av Ryssland startade kriget mot Ukraina.
Med Rysslands krig mot Ukraina återupplever Europa något som de flesta trodde hörde till det förflutna: Att en europeisk stat med hjälp av en brutal krigsmakt försöker kuva ett annat självständigt land,för att i förlängningen antingen annektera åtminstone delar av landet eller fortsätta dominera det som man gjort förr. Ett slags neo-imperialism.
Detta rättfärdigar Kreml delvis med hänvisning till gemensam historia och kultur. Med hjälp av ett delat sovjetiskt och innan dess tsarryskt arv försöker man hävda ryskt inflytande över Ukraina. Gemensam är också den ortodoxa tron som blivit en av frågorna man träter om – en konflikt med djupa historiska rötter. Ett av flera exempel på religionens återkomst i det forna kommunistiska Östblocket.
Kiev är något av ett östslavernas Jerusalem
Kristnandet av östslaverna, till vilka både ryssar och ukrainare hör, började just på Krim ochi Kiev. I synnerhet Kiev har för dessa folk och kyrkor fått en viktig betydelse. Det var här det gamla östslaviska riket, Kievrus, hade sitt säte. Det var här S:t Vladimir den Store härskade. Det var här heliga Anna av Novgorod – dotter till Sveriges första kristna kung, Olof Skötkonung – länge levde. Kiev är något av ett östslavernas Jerusalem.
Det var även i Kiev som ledaren för östslavernas, eller rusernas, ortodoxa kyrka huserade. Alltsedan kristnandet 988 då Vladimir den Store döptes hade kyrkan varit underställd patriarken av Konstantinopel. När Kievriket föll sönder till följd av mongolernas härjningar på 1200-talet uppstod en splittring vars ekon ljuder in i vår tid. Något förenklat kom de västra delarna av riket, ett frö till våra dagars Ukraina, att hamna under polsk-litauiskt inflytande, medan de östra delarna, som kom att utvecklas till Ryssland, i stället dominerades av mongolerna. Vissa kulturhistoriker har menat att detta är en bidragande orsak till att Rysslands politiska kultur alltsedan dess har varit så pass grym. Först i och med Rysslands erövring av dagens Ukraina på 1600-talet blev dessa kulturområden åter del av samma rike.
Det var också då som Ryssland i egentlig mening blev ett imperium. Härskarens officiella titel blev det romerska »imperator» i stället för det medeltida »tsar». Precis som det heliga tysk-romerska riket, som fram till dess att det gick under i Napoleonkrigen hävdade att det var Västroms arvtagare, började Ryssland se sig självt som en fortsättning på Östrom. Med anspråket att vara detta »tredje Rom» kom också de romerska kejsarnas strävande efter världsherravälde samt de kristna kejsarnas syn på sig själva som alla kristnas beskyddare. Något som i viss mån ekar i den nuvarande ryska ledningens propaganda om att man står upp för kristna värden gentemot ett dekadent väst.
En tendentiös historieskrivning
Både Rysslands president Vladimir Putin och den rysk-ortodoxa kyrkans patriark Kirill talar gärna om de ukrainska och ryska folken som broderfolk och menar därtill att Ukraina i kyrkligt avseende ska vara underställt Moskva. Man menar att Ryssland skulle ha fått den rätten av moderkyrkan i Konstantinopel i samband med erövringen av Kiev på 1600-talet.
Men det är en både stympad och tendentiös historieskrivning. Moskva fick förvisso rätten att viga Kievs biskopar. Det var en praktisk lösning med tanke på att patriarken av Konstantinopel sedan 1400-talet levde under osmansk överhöghet. Men såväl Konstantinopel som Kiev insisterade på att bandet dem emellan därmed inte var brutet. Formellt sett var kyrkan i Kiev fortfarande underställd Konstantinopel, inte Moskva.
Men det dröjde inte länge innan Moskva bröt mot avtalet och absorberade kyrkan i Kiev. Konstantinopel kunde inte göra mycket åt saken, i synnerhet som man var ekonomiskt beroende av ryssarna.
Ett status quo uppstod som varade i sekler. Flera försök från ukrainsk sida gjordes dock under 1900-talet att återupprätta oberoendet från Moskva. Efter ryska revolutionen grundade några av biskoparna i Ukraina en kyrka med ambitionen att vara fullt självständig (autokefal). Den erkändes dock inte av övriga ortodoxa kyrkor och kom att tvångsåterförenas med den ryska efter Andra världskriget. Först när kommunismen föll på 90-talet kunde denna kyrka återuppstå.
Ett annat försök gjordes under Andra världskriget, då tyskarna gick in i Ukraina. Flera biskopar tog chansen att försöka skapa en semi-självständig (autonom) kyrka med bevarade band till Ryssland. Även detta projekt gick i graven i samband med krigsslutet. När Ukraina bröt sig loss från Sovjetunionen i samband med kommunismens fall blev dock den ortodoxa kyrkan i Ukraina formellt semisjälvständig. Det är denna kyrka som i dag i Ukraina kallas för Moskvapatriarkatet, eftersom den fortfarande har band till Moskva. Fram till nyligen var det denna kyrka som officiellt erkändes av världsortodoxin.
Samtidigt uppstod en tredje ukrainsk-ortodox kyrka när den dåvarande metropoliten av Kiev lät utropa sig själv till patriark, dock utan att få något erkännande.
Om patriarken av Konstantinopel tidigare hade tolererat Moskvas kyrkliga anspråk på Ukraina insåg man nu att det hela var ohållbart.
Återkallat 1600-talsbeslut
Denna något kaotiska kyrkliga situation höll i sig fram till Rysslands invasion av Donbas 2014. Om patriarken av Konstantinopel tidigare hade tolererat Moskvas kyrkliga anspråk på Ukraina insåg man nu att det hela var ohållbart. Patriarken återkallade beslutet från 1600-talet på vilket Moskva byggde sina anspråk och sammankallade ett försoningsmöte för de olika ukrainska kyrkorna med syftet att skapa en enad och fullt självständig ukrainskortodox kyrka. 2018 samlades deras representanter. Av de tre kyrkorna anslöt sig två av dem helt och hållet, men från den tredje gruppen – Moskvapatriarkatet – endast en liten minoritet. I dag har alltså Ukraina två ortodoxa kyrkor: den självständiga »Ortodoxa kyrkan i Ukraina»som leds av metropolit Jepifanij och den semi-självständiga »Ukrainskortodoxa kyrkan» (Moskvapatriarkatet) som leds av metropolit Onufrij.
Ytterligare en dimension gör denna redan komplicerade kyrkogeografi än svårare. Av Moskvapatriarkatets ca 38 000 församlingar finns 12 000 i Ukraina. Ukrainarna är därtill ett mer kyrksamt folk än ryssarna. I Ukraina betecknar sig 31 procent som »väldigt religiös», vilket inkluderar sådant som att man går på gudstjänst minst en gång i månaden och att man tror på Gud med en »absolut säkerhet». Även om kyrksamheten i Ryssland också har gått upp sedan Sovjetunionens fall, ligger den på en i jämförelse med Ukraina relativt blygsam nivå. Sju procent firar gudstjänst en gång i månaden (en ökning från två procent 1991).
Om Moskvapatriarkatet skulle förlora den kyrkliga kontrollen över Ukraina med dess ca 40 miljoner invånare förlorar man en ekonomisk inkomstbas, och patriarkatet tappar i inflytande. Med tanke på den interna ortodoxa maktkamp som pågår mellan Moskva (med numerär styrka)och Konstantinopel (vars patriark formellt är primus inter pares) påverkas maktförhållandena dem emellan beroende på under vilken patriark Ukraina lyder. Om frågan om relationen till Moskva tidigare var infekterad bland Ukrainas ortodoxa, har dock allt fler efter invasionen blivit övertygade om det ohållbara i den tidigare situationen. En majoritet av Ukrainas ortodoxa befolkning ser sig nu som medlemmar av den självständiga kyrkan. Här finns en skillnad mellan lekfolket och den institutionella kyrkan. En majoritet av landets ortodoxa församlingar och kloster tillhör Moskvapatriarkatet. Om den självständiga kyrkan har 67 biskopar och 4 500 präster så har Moskvapatriarkatet 97 biskopar och 12 500 präster.
Det är inte helt förvånande. Betänker man den ortodoxa spiritualitetens betoning av lydnad och hur allvarligt ortodox teologi ser på kyrklig splittring, är det snarare rätt naturligt att det är inom prästerskapet och klostren som det finns en större försiktighet inför detta projekt.
Patriarken Kirills omhuldande av kriget för att värna »enheten» mellan Ryssland och Ukraina har fått motsatt effekt.
Moskvapatriarkatet har blivit fristående
Men i skrivande stund är även detta på väg att förändras. Den 27 maj meddelade Moskvapatriarkatet i Ukraina att man är fristående från den ryska kyrkan. En av kyrkans talespersoner har kommenterat att den ukrainska kyrkan därmed är att betrakta som helt självständig i autokefal bemärkelse. Kyrkans metropolit Onufrij har också, precis som flera andra av kyrkans biskopar, slutat att be för patriarken Kirill under den gudomliga liturgin. Redan har dock representanter för den ryska kyrkan spelat ned dessa händelser, och påmint om att eventuella förändringar av den ukrainska kyrkans status måste godkännas av patriarken. Hur detta ska sluta är svårt att sia om. Det är inte omöjligt att Ukraina till slut får en enda enad och självständig ortodox kyrka. Den kyrka som leds av metropolit Jepifanij meddelade tidigare under våren att man är redo att ta emot de övriga med öppna armar och att dörren ständigt står öppen för villkorslösa samtal om återförening.
Patriarken Kirills omhuldande av kriget för att värna »enheten» mellan Ryssland och Ukraina har fått motsatt effekt.Förvisso stod majoriteten av landets ortodoxa redan tidigare bakom Ukrainas självständighet och strävandet efter demokratisering efter Majdan. Även om det finns prominenta representanter för Moskvapatriarkatet i Ukraina som öppet sympatiserar med Ryssland, så har kyrkans ledning i stort slutit upp bakom försvaret av Ukraina. Metropolit Onufrij gav uttryck för mångas känslor när han kallade Putins invasion och Kirills svek mot sina trosfränder i Ukraina för en upprepning av Kains synd.
Flera hundra av Onufrijs präster har också skrivit ett öppet brev där de vädjar till världsortodoxin om en kyrkotribunal för att pröva patriarken Kirill. De anklagar honom både för brott mot den kristna moralen och för att hans politiska teologi är en heresi.
Ukrainas ortodoxa var inte ensamma om att in i det längsta hoppas att patriarken Kirill vid detta avgörande historiska ögonblick skulle ta mod till sig och protestera mot kriget. Men Kirill, liksom stora delar av ryska kyrkans ledarskap, har inte bara varit tyst utan även offentligt visat sitt stöd i predikningar.
För att förklara denna den ryska kyrkans underdånighet hänger många analyser upp sig på den fornkyrkliga och östortodoxa tanken om att relationen mellan kyrka och stat bör präglas av »symfoni» (ett begrepp som dock inte används av bysantinska teologer för att beskriva relationen mellankyrka och stat),en tanke som av kritiker ofta återges i en förvriden bemärkelse som om det handlar om att kyrkan ska underordnas staten. Men grundtanken bygger snarare på att kyrka och stat är separata sfärer som inte lägger sig i varandras angelägenheter. Det borde inte utesluta att kyrkan vid behov kan ge uttryck för profetisk kritik gentemot den världsliga makten.
Sådana profetiska röster finns det exempel på även i rysk historia. Den helgonförklarade metropoliten Filip av Moskva vägrade på 1500-talet att välsigna tsar Ivan den Förskräcklige efter dennes massaker i Novgorod. Konflikten ledde förvisso till att han tids nog avrättades. Men han stod upp för det goda och vann folkets vördnad. På ett liknande sätt agerade patriark Tikhon efter ryska revolutionen. Han tog avstånd från bolsjevikernas förföljelser – men det ledde till att han fängslades och sedan dog, möjligen förgiftad.
Det är klarlagt att Kirill under sovjetisk tid agerade som KGB-agent under sitt deltagande i internationella ekumeniska sammanhang.
Underdånighetens rötter
Vad har då gjort den ryska kyrkan av i dag så pass underdånig? Ett viktigt svar ligger i den kolossala kommunistiska förföljelsen. Bolsjevikerna och Stalin var nära att utrota kyrkan som institution. Hundratusentals, om inte miljoner, lekmän, nunnor, munkar, diakoner, präster och biskopar avrättades eller dog i Gulag. Av kyrkans 290 biskopar innan Stalins stora terror på 30-talet var endast 8 kvar i frihet när terrorn var över. Av de övriga 282 biskoparna överlevde endast två Gulag.
När Stalin under andra världskriget behövde kyrkans moraliska stöd pausades förföljelsen och patriarkatet återupprättades i utbyte mot kyrkans lojalitet. Även om kyrkan i modern tid har helgonförklarat martyrerna har man likt samhället i stort haft svårt att göra upp med närtidshistorien.
Som för att göra saken ännu värre kom kyrkan att efter kriget infiltreras av säkerhetstjänsten som aktivt försökte utnyttja kyrkan för sina syften. Det finns i institutionernas moderna byråkratiska dna ett arv av samverkan med staten. Därav den syrliga kritik som menar att den moderna ryska kyrkan i princip är skapad av Stalin.
Statens historiska undergrävning, skräcken för den totalitära makten, och en inre försvagning till följd av statlig infiltration har alltså bidragit till dagens underdånighet.
Till detta kan läggas kyrkans maktställning och patriarken Kirill som person. Det är klarlagt att Kirill under sovjetisk tid agerade som KGB-agent under sitt deltagande i internationella ekumeniska sammanhang, något som avslöjades av den berömde rysk-ortodoxe prästen och dissidenten Gleb Jakunin på 90-talet (vilket ledde till att han exkommunicerades och blev aktiv i katakombkyrkan).
Hur det kommer sig att han värvades av KGB är oklart. Hans egen farfar, en konservativ präst, tillbringade nästan tjugo år i Gulag. Kanske resonerade Kirill som många andra att samarbete med staten skulle rädda kyrkan. Han lär förvisso inte ha varit särskilt entusiastisk. Men att samarbetet med KGB påverkat honom går inte att utesluta. Och som Putin, själv i grunden KGB-agent, har sagt: Det finns inget sådant som en »före detta» agent.
Även om Kirill när han valdes till patriark ansågs vara en moderniserande och västvänlig biskop (kritiker kallade honom rentav för krypto-katolik) har han numera blivit något annat, åtminstone i sin offentliga persona. Kanske är förklaringen så enkel som att närheten till makten har korrumperat honom.
Det gäller även andra representanter för kyrkan. Kyrkan har fått en starkare ställning i modern tid. Det byggs nya kyrkor och gamla kloster öppnas på nytt. Det hela påminner om Roms kristnande: Med samhällets omdaning kommer också rikedom och en plötslig maktposition som lätt leder till korruption. Under antiken bidrog det till klosterrörelsens uppkomst. I vår tid är det snarare kyrkliga dissidenter som har fått ge uttryck åt kyrkans profetiska ådra. De bör inte glömmas bort. Kyrkan är större än patriarken Kirill. Där finns också sådana som Jakunin. Eller den 90-årige prästen Georgij Edelstein – en gammal dissident född i Kiev – som menar att alla i kyrkan som håller tyst om kriget måste anses ha blod på sina händer. Eller som en frustrerad ortodox doktorand uttryckte det till undertecknad: »Kirill är en syndare.»
Ytterligare ett namn värt att lyfta fram är den ukrainsk-ortodoxe prästen och teologen Cyril Hovorun, som tidigare arbetade nära patriarken Kirill och som är lärare vid S:t Ignatios i Sverige. Han tillhör Moskvapatriarkatet och menar att hela den ryska kyrkan i framtiden behöver »avputiniseras».
Svensk kristenhet skulle kunna vara dessa trossyskon behjälpliga även på andra sätt.
Kyrkan måste reformeras
Under 1900-talet berikades västlig kristendom av den rysk-ortodoxa exilteologin. Kanske kunde en lämpligt återgäldande vara att västkristna i ett kommande fritt Ryssland bidrar med en ekumenisk »Marshallplan» så att den ryska kyrkan förmår reformera sin byråkrati och dess band till staten. Liksom katoliker och protestanter gjorde efter nazismen behöver man göra upp med det auktoritära arvet.
Kanske sås ett frö till en sådan sundare politisk teologi bland de ukrainska flyktingar som nu befinner sig i Sverige och övriga Europa, då de får bevittna hur man kan vara kyrka i ett fritt och demokratiskt samhälle. Svensk kristenhet skulle kunna vara dessa trossyskon behjälpliga även på andra sätt. Dels genom att, som redan görs på flera platser, bjuda in dem till sin verksamhet, slussa dem till ortodoxa församlingar eller upplåta lokaler.
Men också genom att hjälpa dem att skapa om inte annat en temporär kyrklig struktur för att organisera gudstjänstliv, ungdomsverksamhet och annat. Kanske kunde man också gemensamt med Sveriges ortodoxa biskopar, präster och kloster samordna det kyrkliga livet för de ukrainska flyktingarna.
Få kyrkor förknippas i så hög grad med ökenfäderna som den ortodoxa kyrkan. Hos en av eremiterna som inledde den stora klosterväckelsen, Antonios den Store, finns ett gott råd som kunde vara riktat rakt till dagens rysk-ortodoxa ledning. När Antonios vid ett tillfälle fick en inbjudan till det kejserliga hovet bad han en annan munk om råd. Svaret kan inspirera fler än de ortodoxa vad gäller förhållandet till stat och makt:
»Om du reser kommer du att kallas Antonios. Låter du bli att resa, kommer du att kallas abba Antonios.»