Ryska gestalter
Bara man ser omslaget vill man öppna boken. Det föreställer en balscen från Vinterpalatsets konsertsal, och dessutom är boken skriven av PerArne Bodin. Att läsa Bodin är alltid en läsning att se fram mot. Boken är mycket riktigt fylld av lärdom och intressanta perspektiv. För den som inte har drabbats av panik vad gäller rysk kultur finns här mycket att hämta. Kapitlen spänner från storfurst Vladimir i Moskva, till Pjotr Pavlenskij, även han i Moskva, mest bekant för att i en konstnärlig manifestation 2013 med spik ha naglat fast sin pung i Röda torgets stenar. Pavlenskij har även eldat upp porten till FSB:s högkvarter Lubjanka 2015, vilket kan förvåna den som betraktar Ryssland som en polisstat.
Bodins meditation och reflektion inför och omkring Rubljovs treenighetsikon är intressant, särskilt om man suttit inför ikonen och erfarit den andliga atmosfär som omger den, till och med i ett museum. Mötet med den ikonen är något man önskar alla kristna. Även Gudsmodern från Vladimir finns i Tretjakovskaija galleriet, men hon för sin del finns i den lilla kyrka som är ansluten till muséet. Båda dessa ikonmotiv brukar finnas till försäljning på bokborden i våra svenska kyrkor men bär i Ryssland en tradition från Bysans via historien in i framtiden, om man så vill.
Också Sverige finns med i flera delar av boken och i den ryska kulturhistorien. Vi möter exempelvis Alexander Nevskij, som segerrikt stred mot Birger jarl, och staden Sankt Petersburg, byggd på svenskt territorium. Vidare skymtar Sverige genom den nästan genomförda alliansen mellan Gustav IV Adolf, och prinsessan Alexandra, barnbarn till Catharina den stora. Det finns historieskrivningar som menar att den uteblivna eklateringen av förlovningen orsakade Catharinas död. Scenen liknar den klassiska i amerikanska filmer med en brud som tvärvänder vid altaret och löper gången ned ut ur kyrkan och in i friheten, fast här var det Gustaf IV Adolf som låste in sig och vägrade komma till sin egen förlovningshögtid för att i stället resa hem till Sverige och kommande vanära. Det finns även inkluderat tre svenska ögonvittnesskildringar från Ryssland, som Bodin relaterar. Här möter även den ryska ockupationen av Gotland 1808.
Några kapitel i boken går djupare in i kyrkans liv, som exempelvis avsnittet om de gammaltroende och Peter den stores förhållande till kyrkan, hur han organiserade också den, liksom statsförvaltningen, efter svensk modell. Bodin tar oss även med till Solovki, »Gulags moder», enligt Solzjenitsyn, eller som Bodin citerar en av lägerfångarna »De nordiska fånglägrens Paris»”. Solovetskij var ett kloster, och är nu åter kloster, grundat 1436. Under patriarken Nikons reformer på 1600-talet gjorde det motstånd både mot honom och mot tsaren och blev gammaltroende likt många av det enkla folket. Det gjorde även motstånd mot Karl IX:s försök att få det att stödja den svenske prinsen Karl Philips kandidatur till tsartronen år 1611.
Några gestalter som alltid återkommer i ryska sammanhang är tsaren Boris Godunov liksom den med honom sammanhängande (falske) Dmitrij. Många känner tsar Boris genom operan av Modest Mussorgskij, men fenomenet med den falske Dmitrij är inte lika bekant. Här finns nu möjlighet att följa denne unge tsarevitj som ännu är aktuell genom rysk historia och kultur. Exempelvis kan han ses i Ryska muséet i Michail Nesterovs målning från 1899 eller läsas om i Marina Tsvetajevas dikt från 1917 eller i Osip Mandelstams från 1916. Även i dag finns Dmitrij med, som barnens särskilda skyddshelgon, vilket Bodin noterar är en oväntad vändning från den ryskortodoxa kyrkans sida.
Man skall inte klaga på det som inte finns, men det kan för den musikintresserade vara bra att veta att detta kulturområde berörs sparsamt i boken. Däremot finns det möjlighet att läsa om balett i samband med liturgi liksom om konst som exempelvis om Malevitj Svarta kvadrat.
Till samtidens villkor hör vidare att i snart sagt all litteratur måste olika politiskt korrekta diskurser inkluderas i texten, Så är fallet också här. Ett, bland flera, exempel gäller Pusjkins välbekanta opus Jevgenij Onegin, i vilket en homoerotisk tolkning plötsligen skall äga sin plats, vilket känns sökt. (Det är dock inte Bodins tolkning utan den slovenske filosofen Slavoj Zizek som framhåller denna, dock menar jag att en författare av Bodins kaliber kan vara alldeles fri från den rådande diskursens förväntningar och/eller krav, och skriva precis som han vill, och det kanske han gör).
Kanske befinner vi oss nu alla »Efter balen» – som ett avsnitt heter i boken – och vi lever livet framlänges och upplever det baklänges, som Erik Petrén brukade säga. Genom denna bok får vi båda perspektiven. Den rymmer många skikt och infallsvinklar och kommer att berika många läsare.