Så skriver opinionsredaktören Fanny Willman i Kyrkans Tidning (27 nov) efter kyrkomötets beslut i frågan »huruvida det ska gå att fråga en präst on denne viger samkönade par eller inte, och huruvida viljan att viga samkönade par ska vara en förutsättning för att inneha prästtjänst». Hon menar att beslutet »osar sjuttiotal, en upptagenhet vid tomma symboler… att människor behöver helt andra symboler av kyrkan idag för att känna att den är levade.» Man missar helt enkelt målet och i sin iver driver man en hård intolerans i toleransens eller mångfaldens namn.

Om hon med sjuttiotal menar »miljonprogrammet» där allt byggdes i lika stil, uttråkat i grå betong, så kan SPT hålla med. Den bristande viljan för att i Svenska kyrkan acceptera en äktenskapssyn som är självklar i världens stora kyrkor – såsom i den romersk-katolska och i hela den ortodoxa världen, bara i dessa två finns mellan 1,6 och 1,7 miljarder medlemmar, men även i Gafcons anglikanska gemenskap, som består av ca 80 procent av världens anglikaner, men även bland många andra anglikaner, men också hos en lång rad lutherska kyrkor, bland hundratals miljoner pentekostala, och bland vänkyrkor i Borgågemenskapen, med flera – är häpnadsväckande och liknar i överförd mening tragisk inskränkt »gråbetongspolitik».

Kanske är det inte så underligt att motionären i ärendet kom från Socialdemokraterna, de som sjunger internationalen tillsammans, även i kyrkomötessammanhang. Men i detta ärende glömdes det internationella perspektivet bort – eller negligerades det måhända?

Enligt vad som är känt samrådde man nämligen bland förespråkarna till den förelagda motionen inte med någon av de nämnda kyrkorna, inte ens med dem som man skall samråda med i Borgågemenskapen. Vad säger det om förespråkarna, om kyrkomötet och om Svenska kyrkan, den kyrka som stoltserat med att vara en brokyrka?

ett äktenskap är mellan en man och en kvinna

Nu raserar man i stället broar, som i ett nyligen påtalat exempel, nämligen med världens största lutherska kyrka, Mekane Yesuskyrkan. Vilken självbild har man? Att man kommit längst i förståelsen av Guds vilja? Att man vet bättre än en förkrossande del av världens både kyrkor och teologer, som självklart menar att ett äktenskap är mellan en man och en kvinna?

Och hela politiken, ja, identitetspolitiken, som osar sjuttiotalsvänster, påminner om de grupper som skanderade och skulle förändra hela världen efter det att de druckit färdigt sitt rödvin och måhända lett kurser i marxism-leninism, till exempel på Smålands nation i Lund. När det i kyrkliga sammanhang, såsom under kyrkomötet, osar denna anda, samtidigt som man hör fagert tal om kärlek och mångfald, är det svårt att stå ut.

Även Fanny Willman hör argumentationen: »Det förekom idel romantiska känsloargument från ja-sägarna.» Det är en viktig symbolfråga, menar många. Alla skall känna sig inkluderade, säger Jesper Eneroth (S), som är motionären. Finns det en möjlighet att man med Wilfrid Stinissen »driver toleransen så långt i etiska och religiösa frågor att de inte längre ser någon gräns mellan sant och falskt»?

Äktenskapsfrågan är inte en adiafora-fråga. Den hör samman med hur man förhåller sig till Guds ord, trons fundament, till det som är sant, rätt och riktigt. Därför är ärendet av allvarlig karaktär för både enskilda och kyrkan.

Under toleransfrågans mantel kan trosfrågorna trollas bort, men bara för stunden och inte utan verkningar. Vad händer när man driver toleransen på ett sådant sätt att resultatet blir intolerans? Blir det inte tal om »självstympning», som en kommentator uttryckte saken?

Man vet att Svenska kyrkan har brist på präster. Man har även brist på prästkandidater. Och så vill man likväl stoppa de kandidater som har traditionell äktenskapssyn!

Det är kanske bland dessa traditionellt och allmänkyrkligt präglade personer som man finner dem som förstår vad man måste göra för att människor av i dag skall känna att kyrkan är levade, sant Kristusorienterad och missionerande – inte sjuttiotalsosande, inte likriktningsivrande i smala åsiktskorridorer och små åsiktsbubblor.

Det är ju inte enbart personer med en genuin inre kallelse som inte bemöts med en yttre kallelse till någon svensk-kyrklig församling, utan man sviker präster som tar vår kyrkas bekännelseskrifter på allvar. Det är mer än allvarligt. Det är inte endast ett praktiskt besvär, utan just ett svek, inte endast mot personer, utan mot den egna moderkyrkan ‒ och mot systerkyrkor i världens kristenhet, med vilka vi är satta att hålla samman.

Det kan dessutom sägas att man från politiskt och liberalteologiskt håll driver den aktuella frågan, en symbolfråga, som inte har samklang med något praktiskt problem ute i den kyrkliga verkligheten. Antalet samkönade vigslar var till exempel i Linköpings stift under 2024 fem av totalt 685, vilket alltså motsvarar 0,7 procent! Så var i består problemet? Det kan definitivt inte vara att det inte finns präster som är villiga att viga samkönade par.

Tänker ni att ni vet bättre, att ni har kommit längre

Nej, man vill tydligen klämma åt och stänga ute dem som inte vill detta. Vi ser redan exempel i annonser, i det tal som uttryckts av kyrkopolitiker i Smålandsposten, i agerandet hos flera biskopar. Vems ärende går ni egentligen, undrar SPT, när något praktiskt problem de facto inte finns? Varför? Tänker ni att ni vet bättre, att ni har kommit längre, än alla kyrkor i den världsvida Kyrkan som inte alls menar att det är kyrkans sak att viga samkönade par?

Men om ni nu gör det, vilka bärande teologiska skäl vill ni föra fram för er sak till andra kyrkor, till de ortodoxa, till Vatikanen, till Gafcon-anglikanerna och till Mekane Yesuskyrkan, för att nämna några? Och varför verkar ni i talet om mångfald svika de som företräder en allmänkyrklig hållning bland era egna präster? Läggs inte prioriteringarna helt fel?

Om ni tror att ni nått längre än andra, så fundera på om det i så fall är på ett sluttande plan? När frågan om polyamorösa förhållanden också skall utredas och enligt en skara, även i kyrkomötet, bör bejakas, så driver Svenska kyrkan in i en heretisk fålla.

Må kyrkan med dess ledarskap och beslutande församlingar besinna sig. Må allvarligt menade teologiska samtal tas upp om vad man som kyrka kan tillåta och vad man inte bör tillåta – i en samtalsgemenskap med andra kyrkofamiljer. Till det som definitivt inte bör tillåtas hör rimligen en diskvalifikation av traditionellt troende präster när det kommer till nyanställningar, och inte heller av prästkandidater med samma uppfattning. Det skulle många svenskkyrkliga församlingar lida av, ja hela Svenska kyrkan.

Vänd om från den intolerans som nu utspelar sig i toleransens namn! Låt talet om mångfald i stället bli levd verkligt och inte något som osar inskränkt sjuttiotal.