Samisk teologi – en nyckel till att förstå den inskränkta andliga och teologiska bredden i Svenska kyrkan

Frågan om hur man ska förstå människans religiösa tro och dess sanningsanspråk är ständigt aktuell. Det kan gälla såväl frågan om tro och vetande som vilka fromhetstraditioner som ska accepteras i en kyrka. 

När tron är aktiv talar man ibland om att den har tre nivåer. 

Den första är kognitiv tro – »tron att». Den bygger på ett försanthållande. Man tror att det är sant att det förhåller sig på ett visst sätt. 

Den andra nivån är fiduciell tro, dvs. att tron bär på ett mått av tillit och ett förtroende. Om den kognitiva tron handlar om ett försanthållande så grundar sig den fiduciella tron på en relationell aspekt. 

Den tredje nivån av tron rymmer en aspekt av tradition och kommer till uttryck genom praktiker. Denna nivå kallas för testimoniell tro, och kommer t.ex. till uttryck genom människors tros- och gudstjänstliv. 

När dessa tre nivåer av kristen tro med sina olika profiler eller inomkyrkliga traditioner får komma till uttryck i en kyrka kan man anse att det finns öppenhet och tolerans för olika trosuttryck eller fromhetstraditioner.

Samisk andlighet

Under hösten 2025 gav Svenska kyrkan ut skriften Marken är helig ‒ ett samtalsdokument om samisk andlighet och teologi. Dokumentet är framtaget på uppdrag av Svenska kyrkans teologiska kommitté och utarbetat i samverkan med Samiska rådet i Svenska kyrkan för att belysa frågor om samisk andlighet och teologi. Dokumentets förhistoria går tillbaka till 2011 och arbetet med försoningsprocessen, Ságastallamat, dvs. Svenska kyrkans ursäkt till den samiska befolkningen. 

Dokumentet uppenbarade smärtsamma insikter för den svenska självbilden, då det bl.a. kom att belysa hur koloniseringen av samerna varit en del av hur den svenska välfärdsstaten byggts upp. Dess grundtanke om att inkludera alla, vilket i grund och botten var något gott, byggde i själva verket på en likriktningsprincip som gällde hela befolkningen. 

Det samiska folket har både tidigare och i nutid betraktat detta som en form av kulturell kolonialism, som även Svenska kyrkan varit en del av, bl.a. genom att ha förbjudit viktiga samiska kulturuttryck i gudstjänsten såsom jojken.

Genom arbetet med Ságastallamat och försoningsprocessen har det blivit tydligt att det inte går att skriva om teologi och andlighet utifrån en neutral position. Det finns alltid ett »jag» som står i relation till den tro som beskrivs. Extra tydligt blir detta när den beskrivna tron blivit förminskad eller exkluderad av »den större». Det har också blivit tydligt att försoning inte är något som kan genomföras av en enda part, utan försoning förutsätter att ömsesidiga och (åter)etablerade relationer och förtroenden kommer till stånd.

I skriften refereras till religionshistorikern Håkan Rydving, som lyfter fram att forskningen om samisk religiositet i första hand fokuserat på majoritetssamhällets beslut och gärningar. Detta har fått den samiska befolkningen att framstå som passiva mottagare av majoritetssamhällets politik. 

Samtidigt som samer så gott som alltid varit en del av den kyrka som vi i dag kallar Svenska kyrkan, är det dessvärre tydligt att det samiska folket som grupp marginaliserats av kyrkan som institution. Rydving ställer vidare frågan: »Varifrån kommer egentligen kunskapen om samisk andlighet och teologi?»

Inte bara samerna

Givetvis går det inte att av denna historia dra enkla paralleller till hanteringen av olika fromhetstraditioner i Svenska kyrkan i dag. Ändå finns det åtskilliga exempel på hur majoriteten kört över olika fromhetstraditioners trosövertygelse. Även dessa ska rätta in sig i ledet och lyda de politiska och kyrkopolitiska beslut som fattats i riksdag och kyrkomöte, utan någon rimlig reflektion kring om hur bredden i folkkyrkan ska kunna värnas, dvs. en reell öppenhet och tolerans för olika trosuttryck eller fromhetstraditioner. 

Frågan är om alla tillåts vara del i deras folkkyrka. Eller är det den beslutande majoriteten som äger patent på förståelsen av vad folkkyrkan är och borde bestå av? Gör i själva verket inte kyrkomötet sig skyldigt till en »andlig kolonialism»?

Vad som är korrekt kristen tro har varit ‒ och är ‒ fortsatt starkt knutet till (den politiska) majoritetskulturens uttryck och förståelse. Att tala om samiska seder som uttryck för religion, religiositet och kristen tro, utmanar äldre synsätt där samisk andlighet ofta beskrivs som naturreligion, en benämning som skapar åtskillnad mellan det civiliserade och det primitiva, mellan skriftreligion och naturreligion, sanning och vidskepelse. 

Det är i detta man på olika håll har dåligt samvete. Men märkligt är att man samtidigt, trots försoningsprocessen, likväl och på nytt ställer många samer i skamvrån, nu för att de tillhör den laestadianska kristendomstraditionen. 

Vi ser tydliga kontraster mellan de trosuttryck som politiska nomineringsgrupper i kyrkomötet lyfter fram och den tro som är verklighet i många av Svenska kyrkans församlingar. Därför blir det naturligt för dem som tillhör »den andre» att utrycka sig i relation och kanske även i motsats till majoritetskulturen. 

Detta leder inte till en öppen kyrka som värnar sina inomkyrkliga relationer och traditioner, utan till en kyrka som sätter tydliga gränser för vilka som bör vara »inne» och vilka som bör vara »utanför». Då sviker man de kyrkotrogna minoriteter som på biblisk och allmänkyrklig grund står i gammal-, låg- och högkyrklig tradition.

På samma sätt som man behöver fundera kring kulturell appropriering när det gäller samerna, behöver man även på ett bredare sätt fundera över vilka olika fromhetsuttryck som lyfts in i församlings- och gudstjänstlivet. Med glädje har Svenska kyrkan mottagit influenser från olika fromhetstraditioner och systerkyrkor, t.ex. i form av liturgisk medvetenhet, ikonmålning, retreater, pilgrimsvandringar, tidegärdsböner, andlig vägledning, m.m. Samtidigt vill man inte veta av att denna testimoniella tro kopplas till vare sig kognitiv tro eller fiduciell tro. 

Vi kan därför omformulera Rydvings fråga: Varifrån kommer egentligen kunskapen om den apostoliska läran och andligheten och teologin i Svenska kyrkan? Ryms den som en hel tro, eller får den bara finnas i politiskt beskuren form?