I denna artikel försöker Fader Anders Åkerström reflektera kring hur ortodoxa uppfattar begreppet tradition (helig och kulturell), hur detta har påverkats av sekularisering och vad detta betyder för ortodoxa i Sverige. Han visar också på en väg om hur den ortodoxt kristne kan särskilja vad som är en »ortodox tradition» och hur man kan komma vidare i sitt andliga liv med hjälp av dessa insikter. Författaren är präst inom den grekisk-ortodoxa (gammalkalendariska) kyrkan och betjänar församlingarna i Stockholm och Uppsala samt ett nunnekloster utanför Enköping,

Hur uppfattar ortodoxt kristna begreppet »tradition»?

Vi är vana vid att se det grekiska ordet paradosis, eller tradition, som en prövosten inom den Ortodoxa kyrkans teologi. »Vad Herren gav oss, vad de heliga apostlarna predikade och vad kyrkans fäder bevarade», som den helige Athanasios uttryckte det, är ju själva grunden för vad vi kallar ortodoxi – det är dess »tradition».

I Sverige i dag hör vi sällan kristna, oavsett samfund, tala om »helig Tradition» som prövosten, till det mesta i teologi, liturgi eller det andliga livet

Vi hör ofta i den Ortodoxa kyrkan att traditionen uttrycker en sanning. All åsikt, spekulation och kreativitet i teologiskt tänkande måste mätas mot kriteriet »helig Tradition». Med tanke på att begreppet »tradition» är ett så unikt begrepp för ortodoxa kristna, kan vi bli förvånade över orden »kulturell tradition».

I Sverige i dag hör vi sällan kristna, oavsett samfund, tala om »helig Tradition» som prövosten, till det mesta i teologi, liturgi eller det andliga livet. Men för ortodoxt kristna är »helig Tradition» något som är avsett för alla tider, för alla platser och för alla folk. Helig Tradition är på något sätt över »kulturen». Dess referensram är inte bara existentiell, utan definitivt något som står över den blotta mänskliga kulturen. Det drar oss mot det icke-jordiska »hemland» som den Helige Johannes Chrysostomos kallar oss till.

Men hur balanserar då ortodoxt kristna problematiken kring den »heliga Traditionen» och den kulturella traditionen, speciellt när man är i ett så pass sekulariserat samhälle som Sverige? Ett fenomen som att två personer vid påsk håller varsitt rödmålat ägg och säger till varandra: »Kristus är uppstånden!» – »Ja, Han är sannerligen uppstånden!» Varpå de knackar äggen mot varandra och den ene förlorar sitt ägg, är uppenbart inte en essentiell del av den ortodoxa tron, men är likväl inte ett kulturellt element som är isolerat från ortodoxin. Om detta och den situation som ortodoxt kristna befinner sig i när man bor i Sverige ska denna artikel handla.

Denna artikel är för betalande prenumeranter

Betala för en webbprenumeration för att läsa den här och många fler artiklar.

Registrera dig Har du redan registrerat dig? Logga in