Martin Lönnebo (1930–1923) var under många år, både under och efter sin biskopstid, en välkänd, inflytelserik och av många beundrad representant för den kristna tron i vårt land. Artikelförfattaren, som är lärare och teologistudent, påpekar att Lönnebo kom att fungera som en »exceptionell normalteolog» i Svenska kyrkan. Lönnebo kom att producera flera böcker och skrifter och lanserade 1995 Frälsarkransen. I denna artikel, som bygger på en mastersuppsats, granskas Lönnebos teologi utifrån en stor mängd källmaterial och från en för många kanske oväntad synvinkel. Resultaten visar att den allmänna uppenbarelsen betonas på bekostnad av den särskilda uppenbarelsen och att försöken att lösa upp alla frågor till språkfilosofiska omöjligheter resulterar i en språklig panteism.
Martin Lönnebo var en exceptionell normalteolog i Svenska kyrkan. De uppfattningar som Lönnebo bidragit till att introducera och sprida har på många sätt blivit en del av Svenska kyrkans postmoderna/senmoderna normalteologi.
Ett centralt drag i denna normalteologi är att bekännelsen har en undanskymd plats till förmån för en individualistiskt utformad andlighet som betonar erfarenhetens språk och ett närmast gränslöst antropomorft gudsbegrepp. Sinnlighetens återkomst i kyrkolivet utgör en vidare förstärkning av detta, med en förskjutning från Ordet till riten, gestaltningen och dramat.
Denna förändring kan också beskrivas som en skiftning i estetik: från minimalism till riklig liturgisk ornamentik. Ikoner, liturgiska kläder, ljusbärare, radband och andra uttryck för denna sinnlighetens återkomst är, för att citera Luther, adiafora. De gör förmodligen varken särskilt stor nytta eller skada. Det är dock uppenbart att Svenska kyrkans försök till kyrklig, liturgisk, teologisk och andlig förnyelse inte varit en framgångsrik metod för att bemöta avkristnandet av det svenska samhället.
Frälsarkransen utgör ett stort genombrott i Lönnebos författarskap, en slutlig iteration av de tankar som Lönnebo formulerade redan på 1960-talet. Lönnebo har skrivit ett stort antal böcker. Det finns dock en hög grad av konvergens i detta författarskap. I någon mening utgör det variationer på samma grundtema, andlig förnyelse och mystikens återkomst. Rent allmänt är det min uppfattning att Lönnebo i allt försökte föra människor till kyrkan och att föra kyrkan till människorna. Detta har dock fått betydande konsekvenser för det teologiska innehållet.
Meditation med betoning på subjektiv andlighet
Ordet meditation är centralt i Lönnebos författarskap. Ordet meditation används som en bred kategori för andliga praktiker i förhållande till ikoner, naturen, psalmer, bibeltexter, andaktsböcker osv. Tystnad och ordlös bön är centralt i denna praktik.
Det noteras att Lönnebo också använde ordet meditation i sin bok Homiletik. Ordet meditation begränsas därmed inte till den egna personliga meditationen utan är lika mycket en praktik som ett förhållningssätt. Det noteras särskilt att Lönnebo benämnde ett stort antal av sina egna texter som meditationer, vilket avser att de är skrivna med avsikten att läsas långsamt och mer med känsla än med förnuft.
en gränslöshet som inte upphäver Jaget, men där Jagets innerlighet och upplevelse blir den centrala utgångspunkten
Meditationerna är i denna mening skrivna för personer som är invigda i den meditationsfromhet som Lönnebo ville främja. Meditation avser således hos Lönnebo en form, ett förhållningssätt och en viss kategori texter inom hans eget författarskap. Meditationen som form har en tyngdpunkt vid det kroppsliga (immanenta) som ett sätt att göra det osynliga synligt och möjligt att uppleva. Det meditativa förhållningssättet uppehåller sig i hög utsträckning vid en gränslöshet som inte upphäver Jaget, men där Jagets innerlighet och upplevelse blir den centrala utgångspunkten.
Teologiskt innebär detta en väsentlig förskjutning mot den mediterandes egen delaktighet och upplevelse, det Lönnebo i några av sina böcker kallade erfarenhetens språk. Meditationen som textform är hos Lönnebo en i huvudsak förhållandevis stabil form av betraktelser med artikulerade bönepartier, med fokus på den egna resan genom texterna. Det finns medvetet eller omedvetet ett starkt betonande av en subjektiv andlighet i detta.
Mystik mot allmän uppenbarelse
Ordet mystik var mycket viktigt för Lönnebo. Detta ord fanns med redan år 1963 i antologin Kyrklig kraftsamling som han skrev tillsammans med Per-Olov Lundberg. Lönnebo introducerar i denna bok en skiljelinje mellan (a) Den speciella uppenbarelsen, vilket avser den kristna uppenbarelsen som förmedlats genom Bibeln, bekännelsen och den kristna kyrkans tradition och (b) Den allmänna uppenbarelsen som utgör förståndets, känslans och viljans kompetens. Det är min uppfattning att Lönnebo redan 1963 var tydligt orienterad mot att utveckla sin teologi med fokus på denna allmänna bekännelse på bekostnad av den speciella uppenbarelsen som Lönnebo beskriver som auktoritär och otillräcklig.
Denna skillnad mellan speciell och allmän uppenbarelse utgör en viktig tankefigur som dock inte återkommer på detta explicita sätt i Lönnebos senare författarskap. Den utgör däremot enligt min uppfattning en av de centrala premisserna i Lönnebos teologiska projekt. Ordet mystik har hos Lönnebo en stark tonvikt på denna allmänna uppenbarelse. Lönnebo hade ett stort intresse för mystik och för mystik som ett andligt lekrum. Genom sin biskop i Härnösand, där han var domprost 1977–80, introducerades Lönnebo i det svenska frimureriet där han nådde de högsta graderna. Lönnebos intresse för mystik kommer dock i första hand från Albert Schweitzer, och det finns i detta idékomplex en syntes mellan etisk mystik och personlig andlig mystik. Lönnebo förhåller sig inte passiv till Albert Schweitzer, men särskilt tankefiguren om »Vördnad för livet» utgör en helt central utgångspunkt i Lönnebos teologi.
Idéhistoriskt finns det skäl att minnas den historiska kontexten i Uppsala 1963 där Lönnebo var studentpräst och skrev på sin avhandling om Albert Schweitzer. Ingemar Hedenius var vid denna tidpunkt professor i Uppsala och det förelåg en allvarlig intellektuell kris för teologin. Att vara kristen var inte förenligt med Uppsalafilosofins krav på att ge skäl för sin tro. Religionens och Guds död samsades med marxisternas deterministiska föreställning om kapitalismens undergång.
Lönnebo fastnade tidigt för mystiken som en lösning på detta problem
Lönnebo var någorlunda beläst i filosofi med flera betyg i ämnet. Lönnebos avhandling om Albert Schweitzers etiska mystik visar ett starkt intresse för filosofi med önskan om att formulera en intellektuellt hållbar position i förhållande till Nietzsches dödförklaring av Gud. Lönnebo fastnade tidigt för mystiken som en lösning på detta problem. Bejakandet av mystik och ett slags mystisk ontologi utgör i denna mening från början ett resultat av brottningen med det religionsfientliga komplexet.
Eftersom Lönnebos senare författarskap i princip uteslutande skrivits för en bredare målgrupp blir de tidiga böckerna särskilt betydelsefulla för att förstå överbyggnaden till Lönnebos teologiska livsprojekt där Frälsarkransen blivit det mest framgångsrika utflödet. I boken Kristendomens återkomst från 1980 beskriver Lönnebo ett intressant vägval för Sverige mellan kristendom och hedendom.
Det svenska samhället 2025 kan i hög utsträckning beskrivas som postkristet, där bodelningen mellan stat och kyrka ännu inte är slutförd. Det är dock ingen tvekan om att kristendom i meningen bekännelsekristendom är en marginalföreteelse till och med inom Svenska kyrkan! De apostoliska trosbekännelserna läses fortfarande i gudstjänsten, men när så många präster väljer att förminska dessa bekännelser, inför sig själva och till de medlemmar som ännu är kvar i Svenska kyrkan, finns det inte så mycket kvar av den lutherska bekännelsekristendomen.
Folkkyrkotanken rymmer en idé om ställföreträdande tro, där det vilar ett särskilt ansvar för bekännelsen på vigningstjänsten. Det finns dock en stor fara med att be om ursäkt för trosbekännelserna – även om det empiriskt nu är så att många av deltagarna i kyrkliga handlingar inte stämmer in i trosbekännelsen, inte sjunger med i psalmerna eller ber Herrens bön.
Inget av detta är goda skäl att lägga bekännelsen i en kvicksand av tvivel, garderingar. Det är inte så farligt, ni måste inte tro så mycket... Det är ingen konst att tvivla, men det är en svår konst att tvivla på ett konstruktivt sätt.
…om det andliga inte hör samman med det kroppsliga är förkunnelsen inte kristen utan gnostisk.
Erfarenhetens språk
I boken Homiletik från 1977 skriver Lönnebo om en medelväg mellan bibelfundamentalism (trons maximum, bokstavstro) och liberalteologi (trons minimum, hur lite kan jag tro). Lönnebos lösning på detta problem är erfarenhetens språk och en ivrig förkunnelse om undrens möjlighet med en stor öppenhet för varje människas erfarenhet. Innebörden är att undren tas för givna men att utläggningen handlar om den symboliska tolkningen.
Följande kommentar är dock mycket viktig i sammanhanget: »…om det andliga inte hör samman med det kroppsliga är förkunnelsen inte kristen utan gnostisk.» Detta synsätt är viktigt för att förstå Lönnebos teologiska premisser. Denna explicita distansering från det gnostiska är i någon mening självklar från en kristen utgångspunkt, men med tanke på Lönnebos senare författarskap finns det skäl att betona detta förhållningssätt till andlighet och mystik. Bejakandet av det sinnliga och kroppsliga är helt enkelt avgörande för att tolka det Lönnebo skriver utifrån hans egna premisser.
Det finns dock en betydande risk för att hans texter också rymmer en annan innebörd för den som inte är grundad i just denna bekännelsekristendom. Det är min uppfattning att Lönnebo, som var väl förtrogen med nyandlighet och andra andliga praktiker, i detta tog en medveten risk. En intressant konsekvens av denna risk är att Svenska kyrkan rört sig bort från en bekännelsekristen utgångspunkt till en situation där inte ens de som undervisar blivande präster i Svenska kyrkan kan ge en något så när klar riktning: här står kyrkan.
Kanske har vi nu kommit fram till en punkt där den långa vägen bort från den särskilda uppenbarelsen i meningen bekännelseskrifterna och Bibeln behöver ersättas av en gemensam vilja till kodifiering. Att komma överens om vad ord betyder, att komma överens om vilka frågor som går att svara på, att inte nöja sig med en situation där alla språkliga konstruktioner betraktas som disjunkta från metafysisk innebörd.
Inklusiva begrepp
Det problem som Lönnebo försökte lösa är på riktigt – en något så när intellektuellt hållbar tro kräver verkligen någon typ av svar när det gäller den särskilda uppenbarelsens interna problem. Den auktoritära metoden i meningen att bejaka hela den särskilda uppenbarelsens sanningsanspråk leder verkligen till en bokstavstro i konflikt med vetenskap, förnuft och i någon mening också sanningens samvete. En sådan bokstavstro är socialt faktaresistent – men det blir en fråga om förnekelse av allt som kastar skugga över den egna gruppens överenskomna sanningar.
En intressant aspekt av vår tid är att vi ersatt den formella auktoriteten med en socialt betingad auktoritet som är minst lika stark och som utövar ett minst lika starkt tryck på förnuftets och sanningens samvete. Att ersätta Gud med Godheten, Kärleken, Mänskligheten, Allenheten och andra inkluderande begrepp har inte löst behovet av att normera tankevärlden. Om vi för ett ögonblick ser världen som om Gud inte fanns, är vi då säkra på att mänskligheten, godheten eller kärleken är lämpliga avgudar? Eller är dessa tre moderna varianter av att dyrka solen, månen och stjärnorna?
Med teistiska ögon har människan inte sitt människovärde genom sin egen godhet, förträfflighet, intelligens, kärlek, skönhet osv. Människovärdet är en konsekvens av att alla människor är skapade till Guds avbild, att alla människor har Livets ande inom sig. Kärlek har också i ljuset av den särskilda uppenbarelsen en särskild innebörd som historiskt inte kan betraktas som särskilt allmänmänsklig: älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, hela din själ, hela ditt förstånd och hela din kraft och älska din nästa som dig själv.
Språklig panteism
Lönnebos val att betona den allmänna uppenbarelsen på bekostnad av den särskilda uppenbarelsen framträder i hans förhållande till språket. Det är min uppfattning att Lönnebo utvecklade en språklig panteism – det bör understrykas att Lönnebo inte använde denna term, det är således ett analytiskt begrepp för att beskriva ett centralt drag i hans författarskap.
Utgångspunkten för Lönnebo var att språket är otillräckligt för att beskriva Gud. På en naiv nivå är detta rimligen ganska självklart, ett meningsfullt gudsbegrepp kan inte underkastas den språkfilosofiska korrespondensteorins begränsningar. Vilka ord som används och hur de används är dock av stor betydelse, inte minst i fråga om intertextualitet och tolkningssammanhang.
Lönnebo var väl medveten om detta och valde metodiskt att arbeta in ett mystiskt språkbruk på bekostnad av den speciella uppenbarelsen. Uppenbarelsen och mysteriet kan betraktas som dialektiska motsatser. Båda är närvarande i det kristna tolkningssammanhanget, men när den ena betonas på bekostnad av den andra uppstår problem. Om det inte finns någon hemlighet, inget mysterium, då kan uppenbarelsen reduceras till inlärda för-sant-hållanden, till en lagisk bekännelse. Om mysteriet betonas på bekostnad av uppenbarelsen blir det en helt allmän livsåskådning som nöjer sig med att inte reducera allt till materia, som endast bejakar existensen av en andlig verklighet utan att fästa sig vid något specifikt tolkningsmönster.
Lönnebo betonade enligt min uppfattning mystiken intill en sådan ytterlighet, som jag valt att benämna språklig panteism. Bestämningen språklig avser att det inte är fråga om en verklig sammansmältning mellan Skapare och Skapelse utan endast en språklig sammansmältning där gränserna blir mycket oskarpa, samtidigt som det finns ett moment av distans. Individen sammansmälter inte med Gud i denna mystiska förening.
En intressant fråga är i detta hur långt Lönnebo omfattade Schweitzers etiska mystik och panteism där Vördnad för livet närmast dyrkar livet som en gudomlighet eller åtminstone gudomlig närvaro. Lönnebos skapelseteologiska ansats bygger till stor del på detta förhållningssätt, där naturen närmast gudomliggörs, så att naturen blir föremål för ett slags tillbedjan.
Denna tillbedjan kan dock i viss utsträckning också jämföras med Lönnebos förhållningssätt till naturen. Det är således inte en fråga om identitet mellan skapelse och skapare, utan om ett radikalt betonande av naturen och miljön som angelägna för den andliga verkligheten.
Astralkroppar?
En biskop eller präst bör rimligen ha stor frihet till konstnärlig gestaltning. Detta medför att det kan vara svårt att utvärdera Lönnebos författarskap. Detta författarskap är en brokig blandning av filosofi, teologi och ett slags mystiskt orienterad poesi med bildrika kollage av symboler och berättelser. Lönnebo var dock rimligen medveten om att en stor andel av hans läsare tillhörde just Svenska kyrkan och att han därmed hade en betydande möjlighet att påverka människor genom sitt val av bilder och berättelser.
En bok jag reagerade särskilt på under min läsning av Lönnebos författarskap var boken Det odelade hjärtat från 1993. I någon mening är det en slags roman, men texten blir i hög utsträckning en blandad prosa och den ter sig i första hand som ett kontinentalfilosofiskt tankeexperiment i romanform. Lönnebo var vid denna tidpunkt biskop för Linköpings stift och skriver i denna roman om hur han lämnar sin kropp i Biskopsgården för att i sin astralkropp träffa mångahanda stora personligheter i ett symposium på månen om jordens och själens räddning. Termen astralkropp har en mycket stark kodning till den teosofiska traditionen. Genom att använda denna term och ett experiment där han själv samtalar med sedan länge avlidna personer, om än i romanform, legitimeras New-Age-anstruket och teosofiskt tankegods som en del av den mystiska föreställningsramen. Citat från s. 105:
Vi har upptäckt att människorna på Månen lever i en annan, en icke-jordisk existensform. De har upptäckt något medel med vilket de kan undfly döden. Spiritisterna har rätt. Det finns andar, alltså människor som har astralkroppar. En del har lämnat sina kroppar hemma och gjort en utfärd till Månen, andra har dött för länge sedan… Detta att människor kan förflytta sig med hjälp av sin astralkropp kan få katastrofala följder för transportsektorn.
Det är anmärkningsvärt att det inte tycks finnas en enda kritisk recension av denna bok. Om en präst eller prästkandidat skulle skriva något liknande i dag 2025 är det inte säkert att denne skulle passera genom domkapitlets nålsöga.
Det bör understrykas att Lönnebo skrivit detta i ett skönlitterärt sammanhang. Valet av form eller forum bör dock inte ge immunitet. Astralkropparna tillförde inget väsentligt till tankeexperimentet, det är något som Lönnebo valde att ha med och som uppenbarligen intresserade honom vid denna tidpunkt. Läsekretsen för denna bok var troligen begränsad, den är därmed mer intressant som en referenspunkt för var Lönnebo befann sig intressemässigt de sista åren av sin ämbetstid som biskop och i förhållande till den första versionen av Frälsarkransen som lanserades 1996.
Frälsarkransen ‒ kristendomsindividualismens ytterpunkt
Frälsarkransen hade från början en explicit allmänmänsklig utgångspunkt. Det var ingen slump att den första Frälsarkransen inte hade någon Uppståndelsepärla och på detta sätt pekade på en mer allmän gudsbild bortom den speciella uppenbarelsen. Lönnebo skrev i inledningen till upplagan från 1996 att läsaren inte behövde vara rädd för förtryck från en kristen kransbindare som tror sig veta bäst, att det finns öppen rymd i pärlorna som välkomnar alla av god vilja och att Frälsarkransen är mer allmänmänsklig än läsaren först kanske tror.
Frälsarkransen är från början på detta sätt inte specifikt kristen utan endast formulerad utifrån en kristen tolkningshistoria med fokus på en allmänmänsklig mystik som binder samman människor på ett kravlöst sätt. Frälsarkransens vidareutveckling är en intressant konsekvens av att den största receptionen av den blev inomkyrklig. Introduktionen av nya pärlor har dock inte ändrat den allmänmänskliga karaktären av Frälsarkransen.
Det finns dock en förskjutning i riktning mot Frälsarkransen som ett riktmärke och verktyg för liturgiska moment. I min studie av Lönnebos författarskap reagerade jag särskilt på boken Dopängeln från 2002, där Lönnebo ger utförliga anvisningar för ett liturgiskt bruk av Frälsarkransen. Notera denna formulering från sidan 37:
Du tar fram en Frälsarkrans och berättar att den kommer att bli församlingens dopgåva till Malin tillsammans med dopljuset. Du berättar med egna enkla ord, att detta är ett radband, och att det kallas Frälsarkrans. Att be och undervisa med radband är en gammal pedagogisk metod i kyrkan som blivit modern igen… För Malin kan den under hennes liv bli både en slags katekes och en bönbok… Pärlorna i min hand är en sammanfattning av den tro som Malin ska döpas till, och en hjälp för henne att leva som kristen. Den är alltså ett svar på en fråga som ni kommer att få vid dopet: ’Vill ni att Malin skall döpas till denna tro och leva med församlingen i Kristi gemenskap?’
Den stora försäljningssuccén med Frälsarkransen förefaller ha uppbringat rejäl hybris hos Lönnebo där Frälsarkransen från 1996 gick från ett försök att nå ut till sökare vid kyrkporten till att 2002 vara en påbjuden dopgåva, dopundervisning, katekes, bönbok och en slags extra trosbekännelse. Frälsarkransens trosbekännelse eller mantra, som kallas Gudspärlans bön, bör särskilt uppmärksammas:
Du är gränslös, Du är nära, Du är ljus, och jag är din
Är det denna tro vi döps till i den världsvida kyrkan? Som kristen går det enkelt att instämma i dessa fyra korta deklamationer, men det är samtidigt så allmänmänskligt att det blivit helt harmlöst. Frälsarkransen är kristendomsindividualismens ytterpunkt, där personlig mystik genom en fundamental gränslöshet kan härbärgera nästan vad som helst, på gott och ont. Orden kan betyda nästan vad som helst, innebörden är mystisk, och förblir mystisk, inte uppenbarad.
Termen gränslös är också språkligt laddad. Den är inkluderande på ett radikalt sätt. Hurdan är en gränslös människa? Vad betyder egentligen detta ord, gränslös, om det används för att beskriva Gud? Formuleringen utan gräns respektive gränslös beskriver rent språkligt olika fenomen! Lönnebo valde medvetet den formulering som är minst tydlig, som öppnar största möjliga tolkningsutrymme och som så långt som möjligt förenar motsatser. Motsatsernas mystiska förening utgör ett centralt drag i Lönnebos språkliga panteism.
Att Lönnebo upphöjde Frälsarkransen till ett lämpligt liturgiskt innehåll för dopundervisning och gav instruktioner om hur Frälsarkransen kan användas vid dop manar till eftertanke. Beslutet att bygga in Frälsarkransen i Linköpings domkyrkas golv är en symbol för Lönnebos enorma inflytande och påverkan, men också ett monument för tacksamheten och uppskattningen för Lönnebos insatser för Svenska kyrkan och Linköpings stift i synnerhet. Även detta manar till eftertanke: Är Frälsarkransen en symbol som i kyrkorummet ska lyftas fram och förstärkas så att den närmast blir ett föremål för tillbedjan, jämförbar med korset?
På vägen framåt
Pastoralteologiskt förutsätter Frälsarkransen att användaren är grundad i en bekännelsekristen erfarenhet. Utan en sådan tolkningsriktning blir Frälsarkransen lite som att använda näsan som kompass. Frälsarkransen är i hög utsträckning en form, ett koncept. Innehållet är amorft och formuleras i mycket hög utsträckning av ledaren eller av den som mediterar på egen hand.
Just mot bakgrund av detta är det förvånande att Lönnebo själv propagerade för att använda Frälsarkransen vid dop och som en del av dopritualen. Till viss del finns i detta en sund slutsats: kyrkan har inte längre något tolkningsföreträde. Dagens människor är fria att formulera sin egen tro och är fria att tro på det sätt som passar deras livserfarenhet, livssituation och intressen. Bekännelsekravet ligger helt på vigningstjänsten. Men denna situation kräver än mer tydlighet, att det som formuleras från kyrkan inte gör den kristna tron dunklare än vad den behöver vara.
Språklig panteism är då inte en bra utgångspunkt. Det kan bli en mystik på villovägar, där var och en verkligen blir salig på sin tro, vilket på sikt söndrar kyrkan mer än vad som är nödvändigt. När vi nu har fått alltför mycket av den allmänna bekännelsen, behöver vi arbeta med den särskilda bekännelsen, det som binder oss samman med den världsvida kyrkan och ett medvetet val om hur bekännelsen ska gestaltas för dagens människor.
Den särskilda bekännelsen är dock även en särskiljande bekännelse, som skiljer kyrkan från det som inte är Kristi kropp. Panteismens största problem är att göra allt till allt. Så att allt blir diakoni, så att allt handlar om kärlek, så att allt handlar om själavård, så att allt handlar om mystik osv utifrån var och ens personliga intressen.
Öppenhet – men distans
Den stora framgången för Frälsarkransen och Lönnebos teologi visar på hans förmåga att tala till människors erfarenheter, inte minst när det gäller närheten till naturen och det gudomligas närvaro i skapelsen. Den mystik som Lönnebo eftersträvade är öppen, enkel och folklig. Denna del utgör storheten i Lönnebos författarskap och livsgärning, i denna räddningsinsats för jorden och själen undan den totalitära materialismens herravälde.
Det är dock viktigt att vara medveten om att det i Lönnebos teologi finns stor distans till Bibeln och bekännelsen, det som han kallade den speciella uppenbarelsen. I boken Dopängeln från 2002 skriver Lönnebo att han inte utan tvekan kan kryssa för att han tror på en personlig Gud, vilket åtföljs av en språkfilosofisk kommentar till det uppenbart antropomorfa i formuleringen personlig Gud. Lönnebo klarar sig på detta sätt undan. Han förnekade inte tron på en personlig Gud, frågan var språkligt formulerad på ett sätt som inte gick att besvara. Men att försöka lösa upp alla frågor till språkfilosofiska omöjligheter blir just en språklig panteism.
Gunnar Weman
