Språklig panteism i Martin Lönnebos författarskap

Martin Lönnebo (1930–1923) var under många år, både under och efter sin biskopstid, en välkänd, inflytelserik och av många beundrad representant för den kristna tron i vårt land. Artikelförfattaren, som är lärare och teologistudent, påpekar att Lönnebo kom att fungera som en »exceptionell normalteolog» i Svenska kyrkan. Lönnebo kom att producera flera böcker och skrifter och lanserade 1995 Frälsarkransen. I denna artikel, som bygger på en mastersuppsats, granskas Lönnebos teologi utifrån en stor mängd källmaterial och från en för många kanske oväntad synvinkel. Resultaten visar att den allmänna uppenbarelsen betonas på bekostnad av den särskilda uppenbarelsen och att försöken att lösa upp alla frågor till språkfilosofiska omöjligheter resulterar i en språklig panteism.

Martin Lönnebo var en exceptionell normalteolog i Svenska kyrkan. De uppfattningar som Lönnebo bidragit till att introducera och sprida har på många sätt blivit en del av Svenska kyrkans postmoderna/senmoderna normalteologi.

Ett centralt drag i denna normalteologi är att bekännelsen har en undanskymd plats till förmån för en individualistiskt utformad andlighet som betonar erfarenhetens språk och ett närmast gränslöst antropomorft gudsbegrepp. Sinnlighetens återkomst i kyrkolivet utgör en vidare förstärkning av detta, med en förskjutning från Ordet till riten, gestaltningen och dramat.

Denna förändring kan också beskrivas som en skiftning i estetik: från minimalism till riklig liturgisk ornamentik. Ikoner, liturgiska kläder, ljusbärare, radband och andra uttryck för denna sinnlighetens återkomst är, för att citera Luther, adiafora. De gör förmodligen varken särskilt stor nytta eller skada. Det är dock uppenbart att Svenska kyrkans försök till kyrklig, liturgisk, teologisk och andlig förnyelse inte varit en framgångsrik metod för att bemöta avkristnandet av det svenska samhället.