Svenska kyrkans hållbarhetsarbete är ett viktigt och ständigt återkommande samtals- och diskussionsämne. Det har tagits fram otaliga policys och handlingsplaner på alla nivåer inom kyrkan, som försökt klargöra hennes förvaltarskap och ansvar. Men ibland behöver också det självklara sägas. Kyrkans hållbarhetsarbete rör och berör mer än bara miljöarbetet. Det handlar även om hur (Svenska) kyrkan bär uppgiften att representera och re-presentera Kristus.

Ordet förvaltarskap och uppgiften att förvalta kan aningen generaliserat sägas bestå av tre delar: att bevaka rätten, att förvalta egendom, och att värna personen. Det rör sig alltså om ett juridiskt, ekonomiskt och humanitärt uppdrag för någon annans räkning, ofta med en grund i historien, blicken fäst mot framtiden och ett navigerande i nutiden.

Enligt statistik från Svenska kyrkan och SKAO (Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation) fanns det den 1 september 2024 inom kyrkan ca 25 400 anställda, ca 20 000 fastigheter, varav ca 3 400 invigda kyrkorum, och mer än 18 000 förtroendevalda (exkl. ersättare).

Svenska kyrkan är en av världens rikaste kyrkor. Ändå hörs ett ständigt jämmer över den allt sämre ekonomin, de minskade personalstyrkorna och utförsäljning av fastigheter. Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att hon var ett börsnoterat företag, som hade till uppgift att ordna med god avkastning till sina aktieägare, och inte en kyrka vars uppdrag är att leva i världen men inte av världen, med uppgiften att förkunna evangeliet.

Inför relationsförändringen mellan Svenska kyrkan och staten skrev professorn Samuel Rubensson en artikel i Kyrkans tidning där han konstaterar: »Om det är något som såväl den kristna tron som kyrkohistorien visar så är det att man inte kan skilja mellan andligt och materiellt. Det gäller även ansvar och tillsyn.»

Rubenssons fokus var i detta fall riktat mot relationen mellan å ena sidan kyrkans liturgi och ämbete och å andra sidan hennes administration och beslutsfattande. Han konstaterar att när det sker ett brott mellan kyrkans insida och hennes utsida, så ges det rum för en av-sakralisering. Inget är längre givet och anförtrott, inget är längre heligt, vilket leder till en inre sekularisering och en av-teologisering.

Vi kan anta att om inte Svenska kyrkans identitet, kallelse och uppdrag är grunden för hur hon förvaltar sina fastigheter och sin ekonomi, bidrar till ett hållbart samhälle och en hållbar miljö, så misslyckas hon att fullgöra syftesparagrafen: »att Guds rike ska utbredas och skapelsen återupprättas.» Det bör därför läggas till (minst) en dimension till förståelsen av Svenska kyrkans förvaltarskap, nämligen en teologisk/ecklesiologisk dimension, för Kyrkans förvaltarskap har onekligen sin grund i tillhörigheten till sin Herre – Jesus Kristus.

Den teologiska dimensionen slår hål på föreställningen om att det inte finns några odiskutabla sanningar som vägleder våra liv eller som begränsar den mänskliga handlingsfriheten. Vi behöver påminnas om att människan inte bara har friheter som hon tillskapat sig själv, utan även ett uppdrag givet av hennes egen och hela världens Skapare. Hon är en del i det gemensamma ansvaret för medmänniskan och Guds skapelse.

Det är ett ansvar som har sin grund i att vara kyrka – en communio sanctorum, och kan förstås utifrån den tidiga kyrkans egendomsförvaltning – Apg. 2:44–46: »De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov. De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje.»

Alltför länge har alltför många inte sett någon annan mening i naturen, samhället eller t.o.m. i medmänniskan, än det som tillgodoser egna behov eller egen konsumtion. Därför finns det ett stort behov av att påminna oss om orden från KO:s Inledning, avd. 11: »De som har hand om kyrkans ekonomi och egendom svarar för sin förvaltning inför både Gud och människor. Förvaltarskapet måste utövas med hänsyn till hela Guds skapelse. En förvaltare måste vara pålitlig och klok och kunna svara för sin förvaltning när den granskas.» Ett steg på vägen är att flytta fokus från vad jag vill till vad Gud vill och det som är Guds plan.

Kyrkans förvaltarskap och hållbarhetsarbete är därför mer än att fokusera på det timliga och världsliga, eftersom hennes primära uppgift att leda människor till evigheten, mer än hållbarhet i frågan om skog, klimat, fastighet och ekonomi.

Kyrkans uppdrag kring hållbarhet inkluderar därför lärande och undervisning: »Men Petrus sade: Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I nasarén Jesu Kristi namn: stig upp och gå!» (Apg. 3:6).

Uppmaningen att stiga upp och gå kan även ses i relation till Benedikt av Nursias välkända ord: »Ora et labora», bed och arbeta. Kyrkans förvaltarskap och ansvar har därför sin grund i församlingslivet med gudstjänsten i centrum, och arbetet som sker i den lokala gemenskapen. Därför är Svenska kyrkans uppdrag att genom församlingarna i ord och handling ständigt förmedla och synliggöra evangeliet.

Vi kan bruka den franske jesuiten Henri de Lubacs koncentrerade ord för att tydliggöra detta: »Om Kristus är Guds sakrament, är Kyrkan för oss Kristi sakrament. Hon har till uppgift att re-presentera honom, att göra honom i sanning närvarande.» När människor söker efter en tro som kan ge hållbara svar och förmedla hopp i ett turbulent världsläge, så kan kyrkan peka på denna »skatt». Men också på att varje människa är skapad till Guds avbild. Hon är inte bara något, utan någon, kallad till en uppgift: »Innan jag formade dig i moderlivet, utvalde jag dig» (Jer. 1:5).

Bön och gudstjänst måste gå hand i hand med det faktiska arbetet att förvalta och ta ansvar för både kyrkans jordiska och himmelska uppdrag: »Vi bör alltså betraktas som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter. Nu krävs ju av en förvaltare att han skall visa sig pålitlig» (1 Kor. 4:1f.). Så snart människan bortser från sitt ursprung i Gud och ser sig själv som alltings mått, vittrar inte endast vårt enskilda och vårt gemensamma liv sönder, utan även ansvarstagandet. Vi bör därför ständigt påminna varandra den bibliskt förankrade proklamationen: »Inte för vår skull Herre, utan för ditt namns ära!» (Ps. 115:1).