Svenska kyrkans fria synod har fått oväntad uppmärksamhet i samband med förslaget till en s.k. Kulturkanon (SOU 2025:92). Kulturkanon listar bland allt annat kyrkomötesbeslutet om kvinnor i prästtjänst 1958. I motiveringen refereras till Synoden. För att hantera situationen bildades 1958 Kyrklig Samlings Samråd, medan Synoden kom till tjugofem år senare i ett helt nytt Sverige med ett sekulärt statsskick och det faktum att t.o.m. kyrkomötet välkomnade detsamma som sin egen arbetsform 1982. (Man hade sagt nej till skiljande mellan kyrka och stat 1979.) Eftersom respekt för det kyrkliga Sverige effektivt marginaliserats, blev frånvaron av samvetsrespekt extra kännbar för dem som ännu berodde av respekten för annan uppfattning, bl.a. i ämbetsfrågan. Den s.k. samvetsklausulen var kyrkomötet 1958:s egna egentliga bidrag. Folksuveränitetsprincipen kom att lamslå all samvetsrespekt – och gör det än i dag, mänskliga rättigheter till trots.
Synoden kan utifrån lång erfarenhet fråga om inte bristen på respekt för medborgares tankar och övertygelser – till förmån för det tänkt större samhällsprojektet – länge har varit signifikativt för svensk kultur, särskilt efter regeringsformen 1974. Det får alla som kommer hit erfara. Det gör visselblåsandet högst meningsfullt.
Synodrådet, 26 oktober 2025, presidiet.
