Finns det något som är svenskt? Och bara svenskt? Som »svenska värderingar» eller »svensk kultur»? Eller den omtalade »svenska modellen» eller att »Sverige ska bli mer som Sverige»? Diskussionens vågor om svensk kultur gick höga i samband med migrationsvågen 2015. Några förnekade att den finns, andra kände igen den i midsommardans och surströmming, Anders Zorn och röda stugor med vita knutar.

Och i den politiska debatten har det länge talats om »svenska värderingar» som riktlinjer för invandringen. Tanken är väl att de som immigrerar ska omfatta de svenska värderingarna – vilka de nu är – för att bevara sammanhållningen i samhället och det svenska arvet.

Kjell O. Lejon visar i sin bok Sveriges kristna arv (se även SPT 13/2024) att många svenska värderingar har sin grund i den kristna tron, vilket ofta negligeras och glöms. I SPT skriver han: »Kunskapen om den stora betydelse som det kristna arvet har haft som formativ tankebas för utvecklingen av vårt tillits- och välfärdssamhälle, för vår kultur, våra värderingar, vår utbildningshistoria, litteratur och konst, med mera, har till stora delar gått förlorad».

Hur vi ser på värderingsfrågor skiftar över tid, exempelvis synen på vad som är brottsligt. Hädelseparagrafen avskaffades 1949, men stadgan om brott mot trosfrid fanns kvar till 1970. 1979 förbjöds barnaga, medan föräldrar fram till 1902 var skyldiga att aga sina barn om de gjort något dumt. För 50 år sedan var abort förbjudet, i dag vill man skriva in rätten till fri abort i grundlagen. För en mansålder sedan var homosexuellt samliv kriminaliserat och sjukdomsdiagnosen togs bort först 1979.

Värderingsförändringarna har således varit omfattande under det senaste seklet. Somliga är sprungna ur den kristna myllan, andra är avsteg

Ibland kan värderingarna skifta fort. För mindre än tio år sedan bad statsminister Fredrik Reinfeldt svenska folket att öppna sina hjärtan för strömmen av flyktingar. Men i det senaste valet gick SD till val under parollen »mitt Europa bygger murar». Andra aktuella och kontroversiella exempel rör frågor som könsdysfori och dödshjälp.

Värderingsförändringarna har således varit omfattande under det senaste seklet. Somliga är sprungna ur den kristna myllan, andra är avsteg från det vi känner igen i Guds Ords evangelium.

Lagar som grundas på värderingar i etiska och moraliska frågor är inte enkla att stifta. Värdenihilismen, vars främsta förespråkare i Sverige var Axel Hägerström och Ingemar Hedenius, ser sådana frågeställningar som känslomässiga utan sanningshalt eller objektivitet. Det finns ingen fast grund, ingen objektiv rätt, ingen naturrätt. Känsloargument trumfar lätt sakargument, sociologisk lag ges företräde framför naturrätten.

Per Albin Hansson lanserade »det svenska folkhemmet» 1928 i hopp om ett gemensamt och för alla gott samhälle. Parallellt myntades »den svenska folkkyrkan», som kyrkoherden och socialdemokraten Harald Hallén beskrev med upplysningstidens slagord om frihet, jämlikhet och broderskap. För ecklesiastikminister Arthur Engberg skulle den rentav fungera som socialismens förlängda arm för att i värderings- och troshänseende omforma såväl kyrka som Sveriges folk.

Avgörande var tanken på en gemensam identitet i landet. Historiska såväl som nutida exempel visar hur viktig en värderingssammanhållning är för samhället. Samtidigt som ett demokratiskt majoritetsbeslut i riksdagen utgör grunden för lagstiftning även i svåra etiska dilemman, så får inte avståndet mellan lag och folkopinion bli för stort. En högröstad opinion kan tvinga fram lagförändringar, vilket blivit aktuellt i frågor som könsdysfori och dödshjälp. När väl en ny lag stiftats ses ett fortsatt motstånd inte bara som besvärande utan närmast som illegitimt. Följden blir att svenska värderingar mer eller mindre blir vad folkmajoriteten för tillfället anser. För den kristna kyrkan, vars etik är grundad i Skrift och tradition, i lag och evangelium, är detta en stor utmaning.

Begreppet »den svenska folkkyrkan» är format med tre goda intentioner. Först och främst är Svenska kyrkan en del av den enda, heliga, allmänneliga/katolska och apostoliska kyrkan. Men hon är också sänd till hela svenska folket med evangeliet om Jesus Kristus som frälsaren. Och för det tredje lever hon i en specifik svensk kontext med dess utmaningar.

I begreppet finns en spänning mellan det katolskt världs- och tidsvida och det nationella och tidsbundna. Att värderingar skiftar över tid är en sak. En annan är om man såväl i det sekulära samhället som i kyrkan ser sin egen tids värderingar som historiens evolutionära krön. I stället för att lära av tidigare erfarenheter och värderingar kastas dessa lätt på historiens skräphög. Att hävda att vi i alla stycken går från något sämre till något bättre, att vår tid vet bättre än tidigare epoker är övermod. Inte för inte är titeln på en av Cambridgefilosofen Georg Henrik von Wrights viktigaste böcker Myten om framsteget (1993).

Kyrkan är annorlunda. Och hon måste våga vara det. Mitt i opinionens alla vindkantringar finns ett sökande efter den fasta punkten

En gång byggde svensk lagstiftning och svenska värderingar på kristen grund. Så är det inte längre. Kyrkan behöver påminna sig det för att kunna särskilja opinion och riksdagsbeslut från kristna värderingar grundade i Jesu ord och liv – värderingar som i huvudsak inte är vare sig tids- eller nationsbundna utan universella. Det goda arvet som kyrkan förvaltar behöver aktualiseras i en många gånger förvirrad samhällsdebatt.

Kyrkan är annorlunda. Och hon måste våga vara det. Mitt i opinionens alla vindkantringar finns ett sökande efter den fasta punkten, efter ankarfästet för värden och värderingar, för etiska och moraliska ställningstaganden. Och för den nåd som varje människa ropar efter djupt inom sig.

Faran för kyrkan är att hon själv drivs med, att hennes värderingar inte är annat än reflexer av opinioner, påverkanskampanjer och majoritetsbeslut. Frågan är om mänskligheten någonsin tidigare brottats med så många svåra etiska dilemman som i vår tid. Det rör sig om allt från migrationsfrågor till AI, från hanterandet av sociala medier till utanförskap, från flyktingströmmar till medmänsklighet, från gränser för livets början och slut till människovärde, från kön och sexualitet till jämställdhet och respekt för olikheter osv.

Frågorna är inte enkla. Konfliktytorna finns där. Men kyrkan måste ogenerat påminna världen om att allt mänskligt står i relation till Gud, Guds Ord och evangeliet om Jesus Kristus. Där är det ankarfäste som människor söker i vilsenhetens tid. Även om vår kyrka heter Svenska kyrkan, så är det inte de specifikt svenska debatterna, lagarna, opinionerna och värderingarna som ska forma och påverka henne utan det tidlöst apostoliska arvet också i nya tider.