Det finns ett annat svårmod som inte beror på vädret utan på saknaden av det som gått förlorat. Pessimisten säger: »det kan inte bli värre!» Optimisten svarar: »det kan det visst det!»
»Är det den tjejen som spelar?» undrades det, högt och ljudligt. Jag spelade ett par fraser, och när jag släppte tangenterna för att anteckna något i noterna, fick jag en applåd. En ivrig applåd från ett par små händer nere i kyrkan.
Nyss har vi firat Trettondedag jul och firandet fortsätter ännu några söndagar. På det uppslaget i Kristi Kyrkas familjealbum får vi träffa några intressanta personer.
Utan den levande församlingen som grund hade ingen världsvid Kyrka vuxit fram. I de levande församlingarnas liv har det funnits många aspekter och sysselsättningar, men som stöd kring kärnan – gudstjänsten.
I eftertankens januari ser jag de två bilderna av vad som alltför lätt blir Kyrkans färdriktning i ett blåsigt Sverige. Rädslan att människor ska lämna oss, allra helst med argument som vi inte kan bemöta, och frestelsen att alltmer bara göra sådant vi får uppskattning för.