En ovanlig platsannons fanns att läsa på nätet. Man sökte en person som kunde leda lovsången i den växande församlingen. Ett pastorat i Svenska kyrkan var avsändare.

På ett sätt kunde det varit en kyrkomusiker man sökte, men det var inte uttalat. »Sådant som musikalisk utbildning» var förvisso ett plus om sökanden hade men absolut inget krav. Personlig lämplighet var det viktigaste, samt att man kände sig kallad av Jesus.

Inget fel med annonsen egentligen, kan man tycka, men oj vad det tycktes på sociala media! Många kolleger skrev i kommentarsfältet…lovsånger, vad är det?

Ja, vad är lovsånger?

I min gröna ungdom tillhörde jag en karismatisk församling där »lovsång» var det som räknades. Med lovsång avsågs enkla bibelvisor och förstadiet till den rika flora som existerar i dag med Hillsong och Hope for this Nation i spetsen. Psalmer sjöng vi väl också, men det var ju i »lovsångerna» det hände, den där kontakten med det gudomliga, Andens närvaro! Annan musik, samt de som utövade den, betraktades av oss unga som mossiga stoppklossar i utvecklingen.

När jag flyttade till kantorsutbildningen på folkhögskolan i skogen, fick jag av min mentor, en kyrkomusiker av den riktigt gamla stammen, veta att »lovsång» var precis all musik till Guds ära. Det var en ögonöppnare för unga mig, som sedan levde mig igenom allt från totalt avståndstagande från de enkla lovsångerna till motvillig acceptans och nu, i mogen ålder, insikt om att precis all musik till Guds ära är lovsång.

Vi människor är olika och därför behövs olika musikaliska uttryck.

Det är en enkel men fruktlös väg att börja bedöma kvalitet och halt i kyrkomusiken utifrån egna preferenser och kompetens. Det ena mot det andra. Lovsånger mot psalmer, gospel mot Bach, orgel mot piano, och så är man i full polemik och blir blind för vad som betjänar församlingen bäst. Självklart är Bachs musik mer komplex och intrikat än en bibelvisa med tre ackord, men de olika uttrycken tjänar olika syften.

En församling behöver många olika musikaliska uttryck – en bredd, men också möjlighet till djup. Så en tjänst som lovsångsledare kan säkert vara en bra idé i en växande församling, som komplement i kyrkomusikerkollegiet.

Det som möjligen blev fel i annonsen, och som allt oftare kan läsas i platsannonser, är att utbildning inte är viktigt. Men är det nåt som är viktigt för att kunna behålla de många olika musikaliska uttrycken, så är det att kyrkan även framgent får ha välutbildade kyrkomusiker. Specialiserade på olika saker, om det behövs, men väl utbildade i yrket.

För lovsången till Gud är inget vi får slarva bort. Visst kan det hända att en lämplig personlighet också har kunskap och kompetens, precis som att en välutbildad person inte alltid är rätt person för jobbet, men om vi slutar kräva utbildning kommer vi till slut inte att kunna välja. Då kommer vi att få hålla tillgodo med enbart personligheten.

Då är risken stor att vi tappar både bredden och djupet.