Gammal är kyrkan, Herrens hus, Står, om än torn måste falla.
Murar så höga bli till grus, Ändå skall klockorna kalla.
Som sjuttonårig hade jag inte haft lust gå till kyrkan på hela tre år efter konfirmationen. Men kyrkklockorna från Annedalskyrkan hördes tvärs över Slottsskogen till vårt hem. Med tiden blev de envisa. De började uppmana mig. »Kom! Kom till kyrkan!» De ringde söndagar klockan 10, de ringde klockan 10:45 och de ringde klockan 11. Snart fick jag dåligt samvete av att stanna hemma. Vid en söndag i fastetid blev det därför en snabb cykeltur dit, och jag satte mig längst ned i vänstra hörnet. Den väldige kyrkoherden Inghammar ledde högmässogudstjänsten, och jag minns känslan av förundran och tacksamhet – tänk, här bodde Gud, i allt detta mäktiga orgelspel och denna stora mildhet! Utan klockklangen hade mötet inte skett.
När byborna i Gammalsvenskby år 1929 skulle återvända till Sverige, tog de med sina kyrkklockor och tog med dem på vägen tillbaka. Svårt hade det varit att bevittna hur den vita kyrkan fick släppa ifrån sig sina sista helgade föremål. Klockorna packades ner i grova trälårar för den långa färden med pråm från Ukraina mot Trelleborg. »Gravlik blev stillheten över byn först när kyrkklockorna efter att ännu en gång ha dånat, i över en timmes tid, tystnade för alltid och varsamt sänktes ner från kyrktornet.»
Några bybor bosatte sig på Gotland. Vid Roma kyrka finns en klockstapel som i dag rymmer de tre klockor som byborna förde med sig. Och några återvände faktiskt till byn några år senare. Men i dag ringer inga klockor in helgen, då kyrkan bombades 2025. Murar så höga bli till grus.
För några år sedan hade jag rest till Konstanz vid Bodensjön för att sjunga ett Verdis Requiem. Det var Allhelgonahelgen, och jag visades till församlingshemmet över torget för att sjunga upp. Dirigenten sade – »du förresten, klockan är elva. Hör på det här», och nickade mot katedraltornet. En enslig första klocka började slå, extatiskt, ett utropstecken efter varje slag. En annan kompletterade, och nästa igen, i en mycket utdragen följd, komponerad av en engelsk klockspelsexpert. Hela sekvensen tog över tio minuter. Det visade sig vara Tysklands andra största klockspel på 19 klockor. Jag häpnade, började darra och brast till slut i gråt vid det stora plenumet, och förstod att denna enorma, hänförande klang som fyllde hela stadens rum var helig; den visade på en annan verklighet.
För dig som alltså redan nu vill veta hur det låter i himlen när en liten människosjäl släpps in, gå till Youtube och sök på Konstanz-Münster-Glockenspiel.
Men klockklangen i en stad är inte längre oproblematisk. När en (1) TV-kändis för några år sedan fick Kungsholmens kyrkklockor att tystna efter hundratals år, bör vi fråga oss varför dåvarande församlingsledning gav honom den makten. »Det berör ju bara den handfull som besöker kyrkan», var TV-kändisens argument: »Men jag trodde inte att kyrkan skulle ge sig». Fast det gjorde kyrkan. En oproportionerlig makt har således en nyinflyttad granne – men vad händer med de hundratals andra, som inte längre nås av klockornas maning? Nej, en klockklang med huvudslag, kvartslag och kallelser till gudstjänst och mässa hör till den europeiska stadens ljudande relief. Så även i Mellanösterns mosaik av folk och religioner: där har dock de kristna, förr så självklara invånare, på många platser drivits bort och klockorna tystnat.
En vän beskrev skillnaden på diplomatiska svar från lägre respektive högre UD-tjänstemän, när en utländsk diplomat till exempel fordrar att kommunerna släpper igenom böneutrop, med den lägre gradens »jag förstår, ja, vi ser vikten av att alla får utöva sin religion», kontra det tuffare »jaså. Tja, den dag då kyrkor får byggas i Saudiarabien och dess klockor får höras, då kan vi diskutera böneutrop i Sverige, där ni ju redan finansierat moskébyggen.»
Klockklangen är både kontroversiell och talande. Den hedrar, varnar och manar oss. Hörsammar vi klockorna tillräckligt? Ja – rings de ens överallt? I många kyrkor är själaringningen ersatt av en 10-sekunders inspelning, där klockklangen vare sig hinner byggas upp eller klinga ut. Eller så slår vaktmästaren av och på ljudet från klockstapeln, så ljudbilden klipps av brutalt. Här finns utrymme för förbättring!
Med mod skall vi låta klockorna fortsätta att sprida sitt budskap, långt ut över stad och land. Vore vi människor levande klockor, är Hebréerbrevet 3:7 en inskription vi alla skulle kunna bära: »I dag, om ni hör hans röst, så förhärda inte era hjärtan!»
Maria Forsström
Maria Forsström
