Templet och offret

Ett bibelstudium om Jesus som Lammet.

Efter att ha berättat för en vän, fler än en gång, om en läsupplevelse under pandemin, sa hon till slut: Jamen skriv ett gammeldags bibelstudium om det! Det skrevs under mars/april i fjol. 

Bakgrunden till det följande är jag under pandemin läste ett bokverk[1] om den judiske prästen och historikern Josefus, som levde ca år 37‒100, alltså under den tidigaste kyrkans tid som också var en omvälvande tid för judendomen.

Metoden jag följer är att ur Skriften hämta förståelse på ett sätt som liknar vad vi kallar den rabbinska tolkningstraditionen under det andra templets tid, dvs. den tradition som Jesus, Paulus, den tidiga kyrkan och naturligtvis även de judiska rabbinerna använde.[2] Skriften är en levande organism där de olika texterna kan vittna om varandra och avslöja betydelser och förbindelser. Vi tar också för givet att Försynen ger förnuftet hjälp när det söker utröna sammanhang i texten. Hjälp finns också att få av den samtida bibelforskningen.[3]

Ett vittnesbörd om detta sätt att se på Skriften får vi av Efraim syriern på 400-talet: »Vems ande kan genomtränga ett enda av dina ord, Herre? Vi måste lämna kvar mer än vad vi förstår, liksom törstande som dricker ur en källa ... Den som törstar gläder sig när han dricker och han sörjer inte över att han inte kan tömma källan ... Tacka alltså för det som du har fått ta emot [av Ordet] och sörj inte över det som finns kvar och flödar över.»[4]