Mikael Sörhuus: En känsla för det heliga. En undersökning av den samtida emotionsforskningens möjliga bidrag till religionsfilosofin. Uppsala Studies in Philosophy of Religion 6. 218 sidor.

Ur SPT 25/2021

Avsikten med denna avhandling är att undersöka emotioners (känslors) epistemologiska roll i religiösa kontexter. Denna fråga har av olika skäl tidigare sällan behandlats av religionsfilosofer i den analytiska traditionen, trots den vikt många religionsforskare lagt vid känslornas roll i religionen. Känslorna har tyvärr ofta hamnat i filosofins utkanter. Därför är denna avhandling ett viktigt pionjärarbete.

Författaren preciserar sin frågeställning till att gälla hur en filosofisk modell ska utformas för att man ska kunna förstå emotioners möjliga epistemiska (kunskapsteoretiska) relevans i religiösa sammanhang. Frågeställningen mynnar ut i tre delfrågor: Vad är en emotion, har emotioner epistemisk relevans och på vilket sätt har de i så fall detta i religiösa sammanhang.

För att besvara den första frågan tas utgångspunkten i ett antal olika känsloteorier, vilket gör att emotioner kommer att betraktas som perceptioner av världen genom kroppen. De fungerar i alla avseenden analogt med andra typers perceptioner. De tycks visserligen säga något om oss själva, men de talar mera om världen. De har särskilt stor betydelse då det gäller kunskapen om värden.

Den andra frågan besvaras jakande, men under förutsättning att man inte gör en alltför stark distinktion mellan olika kunskapstyper utan låter gränserna mellan dem vara flytande. Emotioner är emellertid också handlingsorienterade. De hjälper oss att hantera olika situationer, särskilt dem som har moralisk karaktär, det vill säga berör just värden.

Med tanke på detta vänder sig författaren till den pragmatiska filosofin, särskilt den som utvecklats av John Dewey. Detta leder till ett förslag att se emotioner som vanor eller delar av vanor, vilket innebär att det vetande emotionerna förmedlar gör det möjligt för oss att i olika situationer handla på ett bra sätt och uppnå ett slags jämviktsläge. Vi får på så vis kontinuitet i våra liv.

Går vi därefter till frågan om känslors kunskapsmässiga betydelse i religiösa kontexter definieras religiositet som att genom deltagande i religiösa praktiksfärer få tillgång till resurser med vars hjälp man kan hantera existentiella problem i allmänhet och transcendenta sådana i synnerhet. Eftersom vi är olika kommer detta vetande att uppvisa en mångfald. Livsvillkoren är lika men livserfarenheterna olika.

Religion tar sig alltså uttryck i individuella och kollektiva handlingar, som förhåller sig till bland annat myter, riter och symboler. Religion handlar således inte bara om försanthållande utan framför allt om ett sätt att leva. Men religion föregås av problem, som bryter kontinuiteten i livet. Jämvikten rubbas. Människans livsvillkor skapar en längtan efter transcendens. Genom att söka kunskap försöker vi komma till rätta med dessa problem och denna längtan. För att uppnå religiöst vetande krävs emotioner, särskilt eftersom religion inbegriper värden, och emotioner betyder mycket då det gäller kunskapen om sådana. Genom det vetande vi får i religiös praktik får vi möjlighet att kunna hantera existentiellt problematiska situationer.

När en människa blir religiös framträder världen med hjälp av emotioner på ett nytt sätt, med nya goda vanor och nya undersökningar (sätt att skaffa sig kunskap). Nya möjligheter att hävda att något är fallet utvecklas.

De undersökningar det handlar om är förankrade i traditionsexterna situationer och använder andra resurser inom traditionen än bara ett mekaniskt upprepande av regler. Ett religiöst vetande är nämligen större om det inbegriper emotioner. Dessa gör religiösa resurser mer användbara och underlättar en kunskap som består i att vara religiös i livet. Vårt sätt att leva religiöst kommer även att förändras i samspelet med den värld som berör oss. Emotioner hjälper till att korrigera det som inte är gott, inte förvånande med tanke på deras roll i värdesammanhang.

När jag vid läsningen förlikat mig med en snårig och något konstlad terminologi, tycker jag mig kunna dela författarens syn på känslor som kunskapsteoretiskt högst relevanta i religiösa kontexter, något jag tidigare intuitivt känt på mig. Den pragmatiska modell som valts förefaller också fruktbar, inte minst då den väl stämmer överens med till exempel den kristna övertygelsen att det är i handlingen som den sanna tron visas. Tron är ett sätt att leva, vilket inte utesluter att vissa saker hålls eller måste hållas för sanna. Men den förefaller också förenlig med hur religion faktiskt fungerar. Också i mitt eget liv har känslorna haft en sådan funktion som modellen anger.

Sen är naturligtvis frågan om jämvikt är vad religiös tro syftar till.

Karl-Erik Tysk