Det har under en tid blivit allt vanligare att pastorer från svensk frikyrkotradition, ibland ledande företrädare, väljer att inträda som präster inom Svenska kyrkan (se t.ex. Kyrkans tidning 7/5 och Dagen 26/7). Men vigs de? I många fall inte, trots att de kommer från en tradition som saknar »den historiska biskopssuccessionens tecken», vars vikt exempelvis betonas i den ekumeniska Borgåöverenskommelsen (BÖ) från 1992.

Detta väcker frågor om såväl vår kyrkas ämbete som dess relation till läran. Har en vigning någon betydelse? Vad lovar den som vigs? Hur betydelsefull är den apostoliska successionen och den apostoliska tron? Visserligen garanterar inte en biskopssuccessions tecken i sig själv »en kyrkas trohet mot den apostoliska tron, livet och uppdraget i alla dess delar» eller »biskopens personliga trohet. Likafullt förblir bevarandet av tecknet en ständig uppfordran till trohet och enhet, en appell att vittna om och ett uppdrag att mer fullständigt förverkliga den apostoliska kyrkans bestående kännetecken» (Borgåöverenskommelsen).

Men låt oss först betona att hela Kyrkans liv och identitet har sin grund i Kristus. Såsom Ordet blev Guds inkarnation i Kristus med plats i tid och rum genom den helige Ande, är Kyrkan efter Pingsten Sonens inkarnation i världen. Kyrkan är därför den utvalda och välsignade för att vara ett synligt tecken på de heligas samfund.

Kyrkan är samtidigt ett redskap för att människor ska komma till tro på och leva i tro på den Helige, Jesus Kristus (»Jag ber att de alla skall bli ett… Då skall världen tro på att du har sänt mig» Joh. 17:21), men för att människan ska kunna få del av tron på Jesus Kristus behöver hon möta och ta emot den helige Ande, vilken ges henne genom förkunnelsen av evangeliet och förvaltandet av sakramenten: »Ty genom Ordet och sakramenten såsom genom medel skänkes den helige Ande vilken hos dem, som höra evangelium, frambringa tron, var och när det behagar Gud» (Augsburgska bekännelsen, kap. V).

För att Kyrkan ska kunna fullgöra denna uppgift behöver hon ha ett ämbete som förvaltar hennes uppdrag i samhället. Såsom Kristus utvalde och sände apostlarna fortsätter Han att genom den helige Ande utvälja och kalla människor till det ordinerade ämbetet. Genom ämbetet ska de sedan verka som sändebud för att vara Herrens representanter i församlingen och världen. Ämbetet är, som det uttrycks i det ekumeniska Limadokumentet (BEM: Dop, Nattvard och Ämbete, 1982), »konstitutivt för kyrkans liv och vittnesbörd».

Kyrkans ämbete är således inte den enskilde människans egendom utan tillhör Herren, men förvaltas av Kyrkan och regleras genom hennes rättsliga ordning och får sin identitet utifrån uppdraget kring Ordet och sakramenten. Genom vigningen med bön och handpåläggning, bekräftas att Kristus och Kyrkan fortsätter kalla, välsigna och avskilja människor till tjänst med olika uppdrag: biskop, präst och diakon. Kristus och Kyrkans kallelse och vigning till livslång tjänst syftar alltså till församlingens andliga uppbyggelse och uppdrag i världen. De, som kallas och inträder i kyrkans ämbete, får därför avlägga livslånga löften om att leva så bland människor att tro, lära och liv blir ett.

Att ämbetet inte ägs av den enskilde framkommer även genom att det finns ordningar och bestämmelser för vem som får vigas, vad som förväntas av den som vigs och vad som sker när någon har brutit mot kyrkans lära och de vigningslöften som avgivits. Kyrkans identitet, hennes lära och ämbetet hör således ihop och har till uppgift att representera och re-presentera Kristus.

Svenska kyrkans lära formuleras genom teologisk reflektionen över vad tron och bekännelsen innebär. Den har sin grund i det bibliska budskapet om Jesus Kristus, hans liv, död och uppståndelse. Evangeliet om Kristus, sådant det förkunnades av apostlarna och sådant vi möter det i den Heliga skrift, måste därför vara centrum och den riktpunkt utifrån vilken allt orienteras. Det som inte lär Kristus som trons centrum och grund, är såldes inte apostoliskt och inte heller en del av Kyrkans lära. Trons övertygelse innesluter ett sakinnehåll, givet i Skriften och tolkar kyrkans bekännelse och lära. Det är därför kyrkans och hennes ämbetsbärares uppgift att i varje tid klargöra dess innebörd och ge svar på sin tids frågor.

Bestämmelsen om Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära kan sägas bära på tre funktioner: För det första utgör den en identitetsbestämning av Svenska kyrkan, som å ena sidan är en del av den heliga, apostoliska och katolska kyrkan och å andra sidan klargör hennes evangelisk-lutherska tradition. Vidare är den en programförklaring för Svenska kyrkan som en folkkyrka. För det tredje ger den en grund för att bedöma om någon i det vigda ämbetet har brutit mot kyrkans lära eller de angivna vigningslöftena. Som rättslig mall finns bestämmelsen i KO, kap.1 §1, där det klargörs att den är grundad i Guds heliga ord såsom det är givet i Bibeln, sammanfattad i Kyrkans Credo och Augsburgska bekännelsen samt bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut år 1593.

Svenska kyrkan har samtidigt tecknat ekumeniska överenskommelser, såsom BEM och BÖ. Hon är en del av den ekumeniska kallelsen att verka för kyrkans synliga enhet: »en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp. En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas fader…» (Ef. 4:4–6).

I den Augsburgska bekännelsens kap. VII förklaras kyrkans och enhetens tecken: »Kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Och för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten.»

Ett tydligt exempel på Svenska kyrkans ekumeniska uppdrag, där ämbetsutövandet blir ett synliggörande, framkommer i Kyrkoordningen, där det klargörs att den som vigts till präst i Svenska kyrkan får utifrån givna bestämmelser leda gudstjänst och kyrkliga handlingar i annan kyrka. Men det är viktigt att gudstjänsten eller den kyrkliga handlingen inte får vara av sådan karaktär att den står i strid med Svenska kyrkans lära; vidare att den som vigts till ett ämbete i en annan kyrka utifrån vissa bestämmelser kan förklaras behörig att verka som präst eller diakon i Svenska kyrkan, om denne säger sig stå i samklang med kyrkans tro och lära.

Men är detta förenligt med BÖ:s intention? I dagsläget vigs alltså inte pastorer, trots att de kommer från samfund som saknar »den historiska biskopssuccessionens tecken» och som har en annan dopsyn än Svenska kyrkans. SPT anser att de bör vigas. Detta för att förtydliga såväl läroämbetet och den apostoliska successionen, ja, som »ett medel att alltid och överallt göra kyrkans enhet och kontinuitet mer synlig» (BÖ). Kopplingen till vår kyrkas apostoliska tradition skulle stärkas, både läro- och ämbetsmässigt. Att det inom Svenska kyrkan finns exempel på flagranta avvikelser hos präster i förhållande till Svenska kyrkans lära är en annan historia, som vi får anledning att återkomma till.