Vår tids längtan efter klagorop

Exegetiska perspektiv på Psaltarens våldsbejakande passager

Kyrkans – och Jesu Kristi egen – främsta bönbok har alltid varit Psaltaren. Där uttrycks allt mänskligt av längtan och hopp, lovsång och förtvivlan. Men också av vrede, besvikelse, våld och hämnd. Flera av de psaltarpsalmer, där bön och hämndvåld ingår, har i vår tid blivit problematiska och exkluderas därför gärna i såväl mässans liturgi som i tidegärden. Samtidigt längtar människan efter att få klaga, rentav anklaga. Hur ska vi då se på dessa psaltarpsalmer vars tongångar kan tyckas oss främmande? Elisabet Nord, teol.dr (Vindicating Vengeance and Violence?: Exegetical Approaches to Imprecatory Psalms and their Relevance for Liturgy, 2022; som bok: Vindicating Vengeance and Violence?: Commentary Approaches to Cursing Psalms and Their Relevance for Liturgy, 2024) och lektor vid Lunds universitet i Gamla testamentets exegetik, ger här perspektiv från forskning och liturgisk praxis. Det är en angelägen läsning när vi förbryllas av texter i Psaltaren.

Ledaren i SPT nr 4/2024 lyfter fram hur litanian med sina distinkta formuleringar ger röst åt människors förtvivlan och sätter ord på allt som hotar mänskligt liv. Det är en bön vars kraftfulla ordalydelser som för många landar väl i vår tid och som återuppväcker den långlivade frågan om klagans plats och relevans i gudstjänstlivet, även utanför litanians ramar.

I svenskkyrklig kontext och närtid har bl.a. Kerstin Wimmer i sin avhandling A Broken Hallelujah berört klagans relevans för vår tids gudstjänstliv och teologi.[i] Frågan kan förstås diskuteras brett, men det är vanligt och motiverat att fokusera på Psaltarens användning, eftersom denna bibelbok är fylld av klagorop av varierande styrka – klagopsalmerna upptar ungefär en tredjedel av samlingen – varemot det urval som görs för lektionarier och liturgier tenderar att bestå huvudsakligen av lovsång.[ii] Balansen är av naturliga skäl mer utjämnad i tidegärden, men även där uppstår frågor om bönens gränser ofta på ett mer märkbart sätt.

Det jag syftar på är de så kallade »förbannelsepsalmerna», eller snarare passagerna, som vanligen »klipps bort», vilket resulterar i en gudstjänstform som kan beskyllas för att vara skyddad från uttryck av vrede och hämndlystnad och så kritiseras för att bidra till en världsfrånvänd gudstjänst. Problemet är ekumeniskt såtillvida att många samfund världen över har det gemensamt att de gärna använder Psaltaren men selektivt, både inom och utanför tidegärdens ramar.

var gränsen går för hur mycket vrede och vilken typ av klagan som får rymmas i gudstjänstens vokabulär