Open Doors publicerar årligen en rapport om kristna trossyskon, som runt om i vår värld, inte sällan systematiskt och brutalt, trakasseras och/eller förföljs. Särskilt problematiskt är det i ett flertal muslimskt styrda länder och i delar av stater där islamistiska terrorgrupper verkar ‒ vid sidan om det uppenbara förtryck som finns i ateistiska Nordkorea och Kina.

När vi ser till den problematiska situationen i stora delar av ‒ om inte i hela‒ den muslimska världen, kan vi dessutom konstatera att kristna under århundraden där har fått leva som andra klassens medborgare. Talet om att man levde i ömsesidigt samförstånd är sant endast i den meningen att de kristna fick leva med andra och strängare lagar än »de rättrogna». Det innebar exempelvis en särskild beskattning och ett socialt utpekande.

Nyligen kunde vi exempelvis i en artikel med titeln »Den multikulturella myten om al-Andalus» (Focus 4 april) läsa att den ofta omtalade toleransen på den iberiska halvön inte alls var tolerant. Den muslimska särbehandlingen i Mellanöstern och i Nordafrika var inte bättre.

Men inte endast en gång i tiden, utan även under senare tid har muslimskt styrda länder, som tidigare hade en viss andel kristen befolkning, närmast tömts på denna (‒ det gäller f.ö. även judar). I Nordafrika kan nämnas Tunisien, Algeriet och Marocko. Enligt Open Doors pågår allvarlig förföljelse i dessa länder.

På den stora halvön Anatolien i dagens Turkiet ligger Tarsus, Paulus hemstad. En bit därifrån ligger Antiokia/Antakya, varifrån han startade sina missionsresor. Här fanns även Efesos och Kolosse och andra kända bibliska orter, och här hölls de sju första kristna ekumeniska koncilierna med början i   år 325.

I Smyrna, kan vi påminna oss, vägrade Polykarpus att offra till kejsaren och led därför martyrdöden. Vi minns hans ord: »Jag har i åttiosex år tjänat Kristus, och han har aldrig svikit mig, så varför skulle jag svika honom?» Då var det romarna som krävde rättning i ledet.

Efter år 1453, då det kristna centrat Konstantinopel erövrades av sunnimuslimska trupper, önskade muslimerna detsamma. I dag utgör muslimerna ca 99 procent av befolkningen i Turkiet. Nyligen blev Hagia Sofia åter moské. I Syrien fanns 1946 ca 25 procent kristna. I dag rör det sig om 3 procent.

Om vi i sökverktyg skriver »förföljda kristna», kan ett AI-genererat svar lyda: »Förföljelse av kristna är ett växande problem i många delar av världen, där kristna utsätts för diskriminering, våld och död på grund av sin tro. Många kristna, inklusive de i Nordkorea, Somalia och Libyen, rapporterar om förföljelse.» Det är alltså i muslimska och ett par ateistiskt präglade stater, samt i regioner med aktiva islamistiska terrorgrupper, som förföljelsen är som värst.

Ett exempel på det senare är Nigeria. Under påskveckan 2025 massakrerades mer än 170 kristna bara i det katolska stiftet Katsina-Ala. Här talas det om en pågående etnisk rensning av kristna. Tidigare i år halshöggs ett 70-tal kristna i Östra Kongo av islamistiska rebeller. Dessa vidriga övergrepp nämns knappt i svensk media.

Den mentala bilden bland många sekulära i väst, och därmed bland många journalister, tycks i stället vara att kristna (inte minst vita kristna) förtrycker ‒ inte förtrycks eller förföljs. Att kristna missionärer i Söder och på andra håll inte endast etablerade missionsstationer och kyrkor utan även grundade skolor och sjukhus har man ingen kunskap om, inte heller att det finns en forskningsbaserad korrelation mellan antalet missionärer som sändes ut till ett visst land i Afrika och hur hög BNP dessa länder har idag. Ett stort antal missionärer ledde till större utbildningsinsatser och så småningom till högre BNP.

Det som ofta förmedlas är i stället att kristna är orsak till västs konflikter med islam. Något fokus på förföljelser av kristna i Mellanöstern, där vi exempelvis nyligen också i Syrien sett flera attacker mot kristna utförda av islamistiska HTS, existerar knappast, inte ens efter massakrer eller rapporter om ett uppenbart förtryck eller förföljelse av kristna. Inte heller omtalas att det finns dödsstraff för konvertering till kristen tro i en del muslimska länder.

Varför? Varför blundar så många av oss kristna när trossyskon förföljs och mördas? Varför blundar man från Svenska kyrkans sida? Varför är man så tyst när det gäller förföljda systrar och bröder? De är många, miljontals – några räknar med 260 miljoner!

Men är tystnaden total? Nej, vi kan följa Open Doors årliga rapporter, men de når sällan ut mer än till dem som redan har kunskap om saken. En intressant iakttagelse i sammanhanget är att Robert Tjernberg, lite oväntat men välkommet, i en krönika i Kyrkans tidning (15 april) plötsligt tar upp ärendet, om än i en speciell kontext. Rubriken löd: »Skärp er om kristen förföljelse, S!» Bakom låg en osakligt formulerad motion av den ledande kyrkopolitiska socialdemokraten Jesper Eneroth. Vi får hoppas att Open Doors rapporter och artiklar som Tjernbergs krönika blir en väckarklocka, för det är dags att Svenska kyrkan höjer sin röst till förmån om förföljda kristna systrar och bröder runt om i världen. Varför inte ett biskopsbrev?

Man skulle i ett sådant brev även problematisera att kristna ‒ inte minst av sekulära ‒ ofta beskylls för att ha orsakat den över lag dåliga relationen mellan kristna och muslimer, väst och öst, och att skälet till detta skulle vara korstågen. Det förtigs nämligen att mer än 450 år före det första korståget började muslimska erövringar av tidigt kristnade områden och att de fortsatte därefter. Så sent som 1529 och 1683 belägrades Wien, d.v.s. mer än 450 år efter det sista korståget (1270-) och efter det att Acre hade fallit (1291).

Historien slutar inte heller där. Vi ser t.ex. senare att en antivästlig retorik blev aktuell i den muslimska världen en bit in på 1900-talet och då inom revolutionära och islamistiska grupper. Väst blev för dem »den store Satan». Dessförinnan sågs korstågen inte som något större problem, dessa besegrade man ju. Den största historiska skadan i korstågssammanhanget skedde i stället i relationen mellan kristna i väst (Rom) och i öst (Konstantinopel), och då efter händelserna i samband med det fjärde korståget ‒ som f.ö. aldrig var påvligt sanktionerat och därför i egentlig mening inget korståg.

Vår önskan är nu öppnade ögon för våra förföljda kristna syskons situation, oavsett var de befinner sig, en höjd röst och kraftfulla åtgärder för att hjälpa dem. Därtill även ett helande av relationerna mellan kyrkans olika traditioner i väst och öst, inte minst när vi nu uppmärksammar Nicea år 325.