Värna människovärdet

»Jag heter Ida, Jag vill prata om något viktigt. Jag är utrotningshotad. Det föds inte så många som jag längre. Det är som om världen har bestämt att sådana som jag inte behövs.»

Så började skådespelaren Ida Johansson sitt sommarprogram i P1 den 30 juni i år. Hon fortsatte: »En del kallar det framsteg. Jag kallar det galenskap.» Och SPT håller med. Det är galenskap när medicinska möjligheter leder till att människor tar sig makten att släcka liv.

Bibeln inleder med att tala om människan som skapad till Guds avbild, men också med att varna för faran om kunskapen om gott och ont genom bilden av kunskapens träd, som stod planerat tillsammans med just livets träd. Människovärdet är inte per automatik okränkbart. Kyrkan försvarar det utifrån Bibelns ord. Det har varit en grundpelare i byggandet av det humana samhälle vi känner. Därför behöver Kyrkan ständigt reagera när den utsatta människan hotas.

När det i debatten görs omskrivningar, eller när orostider kommer, riskerar människovärdet att devalveras. Det effektiva samhället har sällan behov av människolivets okränkbarhet eller allas lika värde. Ida, som har Downs syndrom, är bara ett enda exempel. Med fosterdiagnostik kan man redan under graviditeten enkelt upptäcka Downs syndrom genom ett kombinerat ultraljud och blodprov, ett så kallat kub-test, där man kan upptäcka kromosomavvikelser hos fostret. Socialstyrelsens rapport visar att andelen aborter av barn och foster med Downs syndrom ökade från 40 procent 1999 till 70 procent 2022.

Ida sätter fingret på själva problemet. I ett samhälle där livet värderas efter framsteg, prestation och nytta, står avvikelser i vägen. Så kan på vissa håll även äldre sjuka, döende eller för den delen även deprimerade (!) uppfattas som ett sådant problem, varför assisterat självmord ses som en möjlig lösning. Vi ser en problematisk utveckling i flera länder, t.ex. i Schweiz, Nederländerna, Belgien, Kanada.

Mycket av det vi räknar som självklart i välfärdssamhället har vuxit fram ur den kyrkliga myllan; sjukvården, såväl kroppslig som själslig, skolväsendet, äldrevården, socialhjälpen, men också kulturella värden som litteratur, konst och musik. Den kristna människosynen har varit fundamentet för allt detta. Människolivet är okränkbart och varje människa är lika mycket värd, oberoende av kroppsliga eller själsliga förutsättningar.

Om människovärdet är förhandlingsbart, förskjuts också samhällets värdegrund. Ett effektivt samhälle kan visserligen ändå byggas, men inte ett mänskligt. De senaste årens utveckling av AI har nosat på den rädslan. Vad händer när AI gör det mesta bättre än människan? Om människans värde består i vad hon gör, blir också de bästa människorna otillräckliga i jämförelse med AI.

Men Kristus lär annorlunda. Människans värde ligger inte i vad hon gör utan i vad hon är. Då är också den sjuke, den utstötte, flyktingen, den ofödde, döende eller annorlunda skapad till Guds avbild och lika värdefull.

Vi ser hur människovärdet ifrågasätts på flera fronter. Därför behövs människor som vågar stå upp och säga det som kan upplevas provocerande, men som är den självklara sanningen.

Människor hotas i livets början och slutskede. De behandlas olika i skolor och på arbetsplatser. Rasismen har hittat alltmer accepterade omskrivningar, smugit sig in i samhället och blivit självklar i många sammanhang. När omvärlden är orolig, byggs murar mellan människor och nationer. Då föds också förtalet och föraktet för andra.

Jesus åskådliggör i ord och handling den kristna människosynen: han äter med syndare, samtalade med den samariska kvinnan eller talade om att vi inte behöver vara rädda eftersom vi är mer värda än aldrig så måna sparvar osv. Men han går också ett steg längre. Jesus låter inte sällan den som föraktas i andras ögon bli vägvisaren och påminnaren om Guds godhet.

Överraskande vänder han på perspektivet. Han försvarar inte bara barnens plats utan låter dem bli vägvisare till himmelriket. Han uppmanar den tidigare besatte mannen Legion vid Gerassa att gå och berätta om Guds gärningar. Kristen människosyn handlar inte bara om att vara snäll mot de utsatta, utan om att se var och en som en viktig hälsning från Gud.

Inför Världsdagen för migranter den 4–5 oktober reflekterade påven Leo XIV på samma sätt om sambandet mellan hopp, migration och mission. Han menar, att de människor som drivs på flykt undan krigets fasor är tydliga vittnen om människans värde och bärare av det okuvliga hoppet om en bättre framtid. Påven citerade Sakarja, där »fredens frö» kommer till uttryck på torg som myllrar av barn som leker. I förtröstan på en Gud som alltid håller sina löften, är hoppet intimt förbundet med den önskan om lycka som är inneboende i människan.

Leo XIV skriver: »I en värld som förmörkas av krig och orättvisor, även där allt verkar förlorat, står migranter och flyktingar som hoppets budbärare. Deras mod och uthållighet är ett heroiskt vittnesbörd om en tro som ser bortom det som våra ögon kan se och som ger dem styrkan att trotsa döden på de olika samtida migrationsvägarna» (Vatican News 25/7, 2025).

På flera håll ser vi onekligen såväl en strävan som ett hopp och ett skriande behov av insatser, samtidigt som vi i sammanhanget inte bara måste våga belysa och problematisera vår egen syn på alla människors lika värde utan också när det gäller den som andra bär med sig på färden in mot en ny livssituation i ett nytt land, exempelvis om den innefattar tydliga antisemitiska drag (se t.ex. resultaten presenterade i Halvmånens fall av sociologen Ruud Koopmans, 2025).

Precis som när kyrkan en gång gick före i bygget av det demokratiska välfärdssamhället, behöver hon även i dagens samhälle våga vara rösten som både påminner om varje människas okränkbara värde och värdighet, kvinna som man, jude som grek, men också om att just den och de som föraktas och riskerar att väljas bort behövs för att samhället ska vara just mänskligt. Påven och Ida Johansson är goda påminnare om detta.

I tider när alltfler ungdomar mår psykiskt dåligt av överkrav och dålig självkänsla, skulle fler behöva säga till sig själva som Ida gör när hon varje morgon ser sig i spegeln: »Vad snygg jag är, och rolig är jag också!»

Stå på dig Ida! Människovärdet måste i alla sammanhang hållas högt.