Vilans och orons plats
Kyrkan är en plats där en del vilar, men det är också en plats där många spänner kroppen, plötsligt medvetna om sin historia och varför man sitter just där. Det är som att kroppen minns våldet som tog en hit. Man hör sina tystade ljud så tydligt.
Elin Anna Labba, Sápmis tystade ljud i festskriften till Antje Jackelén, För världens skull
Den frigörande förlåtelsen
Förlåtelsen är också en frigörelseprocess. Så länge jag inte har förlåtit den som har sårat mig djupt har han eller hon en märklig makt över mig. Som någon sagt: »i är mycket mer bundna till de människor vi inte har förlåtit än till dem som vi inge har några problem med ... vi måste förlåta för att befria både dem och oss själva.»
Grethe Livbjerg, Pilgrim nr 3/2008
Meningen med lovsången och lovsången som mening
Gud lovprisas för att han är den han är, för att han har avslöjat detta för sin Kyrka, och för att hon får ta sin tillflykt till honom, mitt i sin egen skröplighet. Detta är något avgörande för den lovsång, som blir livets mening. Den ser inte bort från den kristna läran, men den stannar aldrig vid en enbart intellektuell reflektion över den, utan gör den konsekvent till bön och bekännelse.
Anders Jarlert, SPT nr 20/2010
Lovsångsbrist
Brist på lovsång är brist på glädje över Guds gåvor – och det är mycket sorgligt. Det är fattigdom. Hur skall vi kristna åter bli så rika att den riktiga lovsången dånar som vattenfloder med den rika glädjen i Gud och med kraften att förändra våra liv?
Martin Lönnebo, Pilgrim nr 2/2001
Exkluderande nyfikenhet
Det är ett intressant fenomen: människor som tillhör den europeiska majoritetsbefolkningen är skeptiska till mystik och religion när det handlar om dem själva, men är tillåtande och nyfikna – stundtals till och med bejakande – när det handlar om andra.
Johan Anderberg, Sydsvenskan 10/9 2023