Så löd en debattartikel i Kyrkans Tidning den 18 december 2025 (nr 51/52), skriven av sju prästkandidater. Men det finns långt, långt fler som stämmer in artikelns andemening. »Här ställer vi oss i all ödmjukhet och välvilja frågande till kyrkans biskopar, i egenskap av ämbetsbärare. Ett flertal av er har antagit oss prästkandidater med traditionell äktenskapssyn. Då tillhör det väl sakens natur att Ni också ombesörjer att vi kommer ut i tjänst.» Saken gäller alltså de möjliga konsekvenserna av Kyrkomötets beslut om att »bifalla motion 2025:113, vilken gör gällande att öppenhet och beredskap att viga samkönade par fordras vid tillsättning av prästtjänst.»
SPT har tagit upp frågan, bl.a. i ledaren in nr 1/2026 men kommer att fortsätta att ta upp densamma. Med beslutet, och om kravet på att präster måste viga samkönade de facto blir regeln, har Svenska kyrkan tagit ett tydligt och allvarligt steg från allmänkyrklig praxis. Det är ingen liten sak.
Dessutom verkar det endast vara några få samfund med kraftfullt sjunkande medlemsantal som har tagit beslut om att tillåta samkönade äktenskap. Jag tänker exempelvis på The Evangelical Lutheran Church in America (ELCA) och The Episcopal Church (The Episcopal Church (TEC) i USA. Det är alltså samfund som redan har stora problem och som sett en medlemsflykt till andra samfund efter sina beslut i den aktuella frågan. Varför inte lära något av deras utveckling? Beror det på att Kyrkomötets majoritet lever i en ofruktbar liberalteologisk bubbla, tydligt anfrätt av identitetspolitisk agenda?
Beslutet har i vart fall inte kommit till efter noga avvägda samtal med världen stora kyrkofamiljer eller ens med Borgåöverenskommelsens kyrkofamiljer. Och, som artikeln tar upp, hur skall biskoparna förhålla sig till de präststudenter som har en kallelse och redan fått den bekräftad av Svenska kyrkan? Är de inte längre välkomna? Det är skamligt att frågan över huvud taget skall behöva ställas.
KOL
7 präststudenter
