Kyrkan med dess präster har spelat en helt avgörande roll när det gäller svensk utbildningshistoria. I Sverige grundades universiteten i Uppsala (1477) och Lund (1666/1668) som utbildningsplatser för blivande präster. Prästgårdarna har genom århundraden varit lokala utbildnings- och kulturhärdar. Kyrkans präster har tagit ansvar för den svenska folkbildningen. Både folkskola och universitet har sin grund i kyrkans verksamhet.

En bärande del i kyrkans utbildningstradition är att varje enskild präst har som uppgift att hålla sig läsande och studerande. Teologisk fördjupning är viktig för vår tids präster – och lekfolk. Församlingslivet ser olika ut i olika delar av Sverige, men på många håll är sommaren en tid på året då man kan få utrymme till förkovring. I detta liksom i andra nummer av SPT finns såväl en rad artiklar som ett antal recensioner som kan inspirera till fortsatt läsning. Leta efter inspiration och tips på fortsatt läsning inför sommardagarna! Prästerna kan uppmuntra sina församlingsbor och lekfolket sina vigda ämbetsbärare till fördjupad läsning och djuplodande studier.

Saknas teologiskt bildade präster, blir församlingarna lidande. Trots en stark utbildnings- och vidareutbildningstradition kan det vara lätt att inte lägga ner möda på att kontinuerligt studera eller reflektera över klassisk och mer modern teologi. Social kompetens kan i några sammanhang räcka långt, så också ett allmänmänskligt tilltal, men i längden blir en teologisk fördjupning en helt nödvändig förutsättning för både egen och församlingens tillväxt i tron.

Församlingen förtjänar teologiskt relevanta och fördjupande predikoutläggningar och undervisningstillfällen på kristen klassisk grund för att växa och mogna i tron. Vi vill nämligen inte se en upprepning av det som vår kyrkas lärofader, exegetikprofessorn Martin Luther, upptäckte och nedtecknade i företalet till Lilla katekesen: »Hjälp, käre Gud, så mycket elände jag har sett! Det olärda folket, särskilt i byarna, vet ju alls ingenting om den kristna läran, och tyvärr är många kyrkoherdar alldeles oskickliga och oförmögna att ge undervisning.»

Vi hoppas självfallet att detta inte är något utbrett problem i vår tid ‒ må var och en rannsaka sig själv! Naturligtvis syftar detta inte till att trycka ner eller peka finger, utan till att uppmuntra, till att öka skickligheten och förmågan, till att fördjupa sina kunskaper, till teologisk fördjupning och till att förmedla dessa på ett uppbyggligt sätt.

Prosten i Bolstad L. M. Engström skrev år 1917 boken Lokalförsamlingen. Den är en prästmötesavhandling som närmast är en luthersk ämbetsspiritualitet, en pärla för alla som reflekterar över prästens uppdrag. Engström behandlar allt möjligt i en prästs liv och uppgift, så som pastorns omvändelse, meditation, dygder och synder. Ett avsnitt har rubriken Pastorns studium. Engström skriver där att studiet bör fortsättas »regelbundet, alltmer fördjupas, koncentreras. Först Bibeln, sedan teologi i allmänhet, i tredje rummet den allmänbildande litteraturen». Det är god vägledning, som håller även hundra år efter det att boken skrevs. Studiet är inte slut i och med prästvigningen, utan bör alltmer fördjupas och koncentreras.

»Bibeln» kommer först i litteraturlistan. Guds ord bör studeras varje dag, i bön, som en bärande del av prästens spiritualitet. Man kan kombinera att läsa kort och långsamt med att läsa långa, sammanhängande stycken. Bibelstudier kan vara en glädje eller en kamp, men oavsett vilket måste föresatsen vara »något stycke varje dag». Människor ska kunna förvänta sig att prästen läser Ordet dagligen. Genom att bli förtrogen med Bibeln formar och vägleder Ordet prästen. Det gäller alltså inte endast i predikoförberedelserna utan för livet i sin helhet, för Andens ledning i det personliga livet och i den personliga livsföringen. Genom bibelstudierna kan även en hälsosam kritisk distans till samtiden växa fram.

»Teologi i allmänhet» kan inrymma mycket, men vad Engström menade kan vi säkert ana, då hans bok är full av referenser och citat från olika lutherska författare. Nu, mer än hundra år senare, har vi ännu mer teologi att välja mellan och sortera i än vad han hade. Mängden läst litteratur är inte det avgörande. Engström skriver att det är bättre att läsa ett gott teologiskt verk sex gånger än sex goda teologiska verk en gång. Det är ingen dum grundregel. En konkret föresats är att varje år läsa en systematisk teologi, ja, till och med varje år samma systematiska teologi. Kom ihåg den mycket viktiga principen att ingenting säger att en ny bok är bättre än en gammal!

»Den allmänbildande litteraturen» är viktig, även om den kan lämnas därhän om tiden inte räcker till. Prästens kallelse är i teologin, och inte i allmänbildning. Men finns tiden är litteratur berikande för tjänsten. Vi vet inte vad Engström hade ansett om idén, förmodligen hade han inte gillat den, men tänk om prästen varje år läser exempelvis en Augustprisvinnare eller årets nobelpristagare i litteratur. Det är litteratur som ger orientering i vad som rör sig i kulturlagren, vad många människor faktiskt läser och hur de tänker.

Prästerna kan och ska självständigt läsa teologi. Men något som också berikar är att läsa i smågrupper eller i kontraktsgemenskapen. Varför inte komma överens om att läsa en bok över sommaren, teologisk eller allmänbildande, som man sedan ses i september för att samtala om? Kontrakten skulle kunna fungera som en struktur för teologisk läsning. Det vore värdefullt för Svenska kyrkan om varje kontrakt hade minst en disputerad präst. Det skulle vitalisera kontraktsgemenskaperna och ge en stringens åt den teologiska läsningen.

Slutligen behöver det betonas att prästens studium är till för församlingsbornas skull. Teologiskt studium ska vara för församlingens goda. Och då är inte kunskap det enda avgörande. Kunskapen måste finnas i kombination med omsorg om medmänniskorna. Stanna inför följande rannsakande berättelse, återberättad i Per Petréns läsvärda bok Upptäckter – en bok om predikan:

»Min vän sa: ‒ Gud ske lov och tack för att det inte var många i kyrkan ikväll.

Jag svarade: ‒Vad i all världen menar du med det? Predikade jag något galet?

Nej, sa han, det var säkert bibliskt riktigt allt det du sa. Men jag märkte inte av att du var glad i de människorna du talade till. Jag såg ingenting av din kärlek till de människorna du talade till. Och därför är jag så lycklig för att det inte var fler som hörde dig.»