Ibland kan vanliga råd behövas i själavården – kanske inte bara själavårdens »när, var, hur», utan råd som är svårare att fånga på ett mer exakt sätt men som inte desto mindre kan vara angelägna. I denna artikel ger skribenten, SPT:s redaktör och kyrkoherde em., tretton ostrukturerade råd för en själasörjare. I centrum för råden står Kristus – nåden i Kristus. Att själasörjaren som representatio Christi har att benåda och upprätta så som han /eller hon/ själv behöver nåd utöver nåd.

Av yngre präster har jag ibland fått frågan om goda råd för en själasörjare. Jag har varit tveksam till att svara, för å ena sidan finns några enstaka goda handledningar utgivna, å andra sidan är prästens utbildning i själavård klart otillräcklig. Några få studietimmar under profilåret räcker inte och den praktiska tillämpningen är begränsad.

Av en psykolog eller specialistläkare i psykiatri krävs mer av både faktabaserade kunskaper och egenterapi. Själavård är visserligen inte terapi men en långvarig samtalsrelation med en präst får ofta terapeutisk karaktär. Samtidigt har prästen instrument i samtalen som en psykolog, terapeut eller psykiatriker saknar: bönen och bikten, överlåtelsen och avlösningen.

I SPT har jag tidigare skrivit om själavårdens fyra aspekter (nr 12 och 13/2018): Krisbearbetning, livsfrågorna, den moralisketiska problematiken med bikten och andlig vägledning. I den här artikeln vill jag koncentrera mig på några ostrukturerade men mer praktiska råd om själavård.

Kyrkans själavård uppmärksammas idag mer som krisbearbetning än andlig vägledning. Vid svåra händelser rapporterar gärna media om kyrkans närvaro och samhället accepterar hennes medverkan medan hon annars ofta marginaliseras. Problemet är att själavårdens tre övriga aspekter riskerar att försummas, de som syns mindre i samhället men mer i kyrkans, sökarens och den aktivt kristnes liv – om livsfrågorna, den moralisk-etiska problematiken med bikten och den andliga vägledningen.

Jag nämner detta trots att jag under mer än femton år (från ca 1990) ansvarade för mycket av krisarbetet i Malmö i såväl kyrka som kommun och byggde upp en prästerlig dygnetrunt-jour tillgänglig för polis, räddningstjänst och sjukvård. Det var innan POSOM-grupper och krisledningar inrättades. I dag finns många andra professionella samhällsaktörer i krisbearbetning medan det råder stor brist på andliga vägledare. Följden blir att människor som längtar efter andlig vägledning kanske inte ens vet om dess existens.

Men med vilken rätt vågar jag då skriva om själavård? Med ålderns rätt och fyrtiofem års erfarenhet som präst? Att den enskilt kanske mest omfattande uppgiften jag haft under flera decennier som kyrkoherde har varit själavård med vanligen fem till tio avtalade enskilda samtal och bikter varje vecka? Så när jag nu försöker ge tretton själavårdsråd så utgår jag inte från handböcker eller någon särskild själavårdstradition utan mer från egen erfarenhet. Och därför blir det väl lite utan ordning och reda.

1. Älska konfidenten och se på henne med Jesu ögon

Som själasörjare behöver jag älska konfidenten. När kärleken finns där blir konfidenten mottagen, bejakad och bekräftad. En konfident som möter en otålig och lite stressad själasörjare kommer inte igen. Om själasörjaren känner ovilja eller osäkerhet, vag nedlåtenhet, distans eller likgiltighet för konfidenten, så avläser hon detta hur väl själasörjaren än försöker dölja det.

Att älska konfidenten är att bejaka henne trots all hennes otillräcklighet, synd, misslyckanden, skuld och skam. En kämpande, längtande människa skapad av Gud, försonad av Jesus Kristus. Jesus som umgicks med publikaner och syndare såg definitivt med kärlek på dem – inte med dom och fördömelse, inte med spelad förståelse utan med ett mottagande i djupet av sitt hjärta. Så som det var med synderskan i Symeons hus (Luk. 7:36–50). När jag som själasörjare övar mig i denna barmhärtighet och ödmjukhet så börjar jag se konfidenten med Jesu ögon. Som Guds älskade, som den för vilken Jesus Kristus har dött och försonat synden.

2. Våga vara tyst, våga vänta – lyssna färdigt

Rådet låter banalt. Vi har hört till leda att vi ska lyssna. Men det finns olika sätt att lyssna. Jobs vänner satt tysta i sju dagar, otåliga på att få börja tala. De lyssnade på Job men bara för att vederlägga honom. De lyssnade inte för att lyssna utan förberedde sig på vad de själva skulle säga.

Att verkligen lyssna är att vara i och med den andra, med konfidenten. Att inte vara kvar i sig själv, smått osäker på vad man ska säga och vilka goda råd man ska ge. Att inte våga vara tyst är ett av de vanligaste misstagen jag som själasörjare kan göra. Att våga vänta, våga dröja med att säga någonting, våga låta det bli tyst i rummet är väsentligt. En konfident börjar sällan med att tala om den verkliga problematiken. Hon börjar med att ge smakprov för att testa hur själasörjaren
reagerar. Konfidenten kanske inte själv vet varför hon kommit, hon vågar inte beröra det som hon är omedvetet medveten om. Om själasörjaren försöker ge lösningar för snabbt djupnar inte samtalet, medan dröjandet i tystnad kan skapa ett märkligt förtroende – ett förtroende som säger: Jag finns här, jag ser dig, jag vågar vänta, jag överger dig inte, vi kan sitta tysta, det är ingen brådska ...

Ofta har jag i början av ett samtal anat den egentliga problematiken men insett att dit kommer vi inte förrän vid femte eller tionde samtalet. Först måste förtroendet växa fram, tystnaden tala och den varsamma vägledningen göra sitt. Ju mer konfidenten närmar sig traumatiska minnen, svår skuld eller djup skam oavsett om den är orsakad av andra eller henne själv, desto svårare blir det. Vägen bär ibland dit, ibland in i det outhärdliga. Men om konfidenten har uthärdat detta outhärdliga, då måste jag uthärda att åtminstone lyssna på det outhärdliga. Att bara ta emot kan vara nog för att lätta den andras börda.

Det handlar om att våga dröja med att tala – och att våga tala när det är dags. Att inte planera vad jag ska säga är tillit till den helige Andes vägledning. Orden ges mig när de behövs – ofta på ett oväntat sätt. Denna nollställning, att inte inom mig formulera mitt svar medan konfidenten berättar, har för min del öppnat för förlösande insikter.

Men själasörjarens lyssnande och dröjande med att tala får inte vara sådant att konfidenten upplever sig möta en ingen, en själasörjare som gömmer sig bakom tystnaden. Om detta skriver jag mer i det sjunde rådet.

Prenumerera på SPT

3. Döm inte – var inte moralist

Moral är en sak, moralism är en annan. Vi kan den kristna etiken, vi känner lagen, kraven, moralen. Rätt och fel. Men det finns ett avgörande skäl för att jag som själasörjare måste bekämpa all moralism, antingen tendensen nu finns inom mig själv, syns hos några fromsinta i församlingen eller präglas av omgivningens attityder – skälet att jag själv är totalt beroende av att inte bli dömd, fördömd, utan behådad. Konfidenten känner säkert redan etiken, moralen och vad som varit fel. Hon behöver inte bli påmind. Kanske hukar hon under sin egen dom, under självförakt och självfördömelse på grund av skam och skuld.

För en konfident som befinner sig i ångerns reträtt kan det vara förödande att bli dömd. Nelly Sachs skriver i en av sina dikter: Himlen strävar / att bryta ned dig. / Du är i nåden. Konfidenten är ofta nedbruten. Himlen har gjort sitt, Guds lagiska verk har redan pågått – detta nådens preludium som sedan får blomma ut i mötet med nådens ord, nådens mottagande. Själasörjaren får inte med sin attityd fördunkla denna nåd. Vad som förmedlas i ord behöver gestaltas i själasörjarens person. I bikten och det enskilda samtalet under dess absoluta tystnadsplikt representerar prästen Kristus, detta representatio Christi. En själasörjare som genomskådat sig själv, som plågats av egen självfördömelse, som själv är beroende av nåd, kan inte döma utan längtar efter att benåda – att på Kristi uppdrag bruka lösenyckeln och uttala förlåtelsens ord.

Skillnaden mellan moralisk och moralist är att moralisten lägger moralen på den andra. Den moraliske lägger den på sig själv. En moralistisk själasörjare blir dömande, blind för sin egen skuld och otillräcklighet. Men det finns även en risk att själasörjaren av snällhet och med bortförklaringar upplöser lagen. Att förringa synden kan vara lika förödande som att fördöma syndaren. Konfidenten kommer inte för att få skulden bortförklarad eller ursäktad utan för att få den avlöst. En annan sak är att många konfidenter plågas av skuldkänslor för det som inte är reell skuld utan sår, pliktkollisioner och själens blåmärken.

Jesus dömde. Och dömde inte. Jesus dömde dem som inte genomskådade sig själva utan dömde andra, han ropade ve över dem som lade tunga bördor på andra utan att själva hjälpa till att bära. Men han fördömde aldrig dem som bar domen inom sig. Som Sackaios, Petrus, äktenskapsbryterskan och många fler.

4. Kom med nåd, inte med lag

Det här rådet är en fortsättning av det förra. Det är sällan lagen behöver inpräntas i konfidenten. Visst finns det rutinerade biktbarn som inte djupnat i insikten om att vara en syndare, men det är trots allt mer ovanligt. En konfident som i åratal regelbundet sökt sig till bikten vet vilka synder hon plågas av. År ut och år in. Synd som skulle kunnat göra henne totalt uppgiven men det är just dessa rutinsynder, detta »syndens damm», som gör henne beroende av nåd. Insikten att hon tillhör Kristus inte i kraft av vad hon själv gör utan vad Kristus gjort för henne.

Därför: Kom med nåd. Förstå med nåd, låt nådens försonande ord nå fram. För ångerns reträtt måste få vara en väg rakt in i nådens ljus. Om jag minns rätt så var det den franske prästen och själasörjaren, abbé Huvelin (1830-1910), som sade att »jag kan inte se någon utan att vilja ge honom absolution».

5. Var inte rädd – och stanna kvar

Här vill jag beröra två aspekter av rädsla hos själasörjaren. Den första handlar om själasörjarens egen osäkerhet, som gör honom mer fokuserad på sig själv än på konfidenten – en osäkerhet om hur man ska klara situationen, fungera i samtalet och svara på rätt sätt. Själasörjaren blir då mer medveten om sig själv än närvarande för konfidenten. Här behöver själasörjaren öva sig i att glömma sig själv, släppa sitt ego, för den andras skull.

Den andra rädslan är inför vad jag som själasörjare får höra. Om konfidenten bär djupa trauman, outhärdlig skam, oartikulerade minnen av övergrepp eller egna svek så avkänner hon ofta med stor känslighet själasörjarens reaktioner. Om denne skyggar eller blir ängslig för att inte kunna lösa situationen, ge förlösande svar eller inte står ut med att höra det allra värsta utan börjar tala för tidigt, så hindrar det en fördjupad kommunikation och frigörelse.

6. Be – före, under och efter

Varje samtal bör inledas och avslutas med bön. Undantaget kan vara ett samtal med en ny konfident som själasörjaren inte mött tidigare. Då kan bönen dröja till dess att samtalet avslutas. Även vid samtal med konfidenter som är ovana vid kyrkan, aldrig firar gudstjänst, saknar bönens språk, kanske rentav är negativa mot både kyrka och präster, kan man avsluta med att be. Många gånger har jag haft konfidenter som varit avvisande till kristen tro men ändå sökt mig som präst. Ibland har det varit någon läkare eller psykolog som »remitterat», ibland har det varit prästens tystnadsplikt som attraherat. Men inte heller då har det varit ett problem att avsluta med bön. Att i bönen överlåta konfidenten och vad denne brottas med skapar vila, stillhet och hopp, en tillit till att Någon som kanske låter sig anas bryr sig.

Bönen behövs även under samtalet. Själasörjaren kan be en tyst överlåtelsebön inom sig: Herre, förbarma dig. Herre, hjälp. Herre, var med. Själasörjaren som lyssnar på konfidenten med båda öronen och hela sitt hjärta kan lämna vad som sägs till Gud.

7. Våga vara dig själv och glöm dig själv

Som själasörjare bör man undvika att tala om sig själv, sina egna erfarenheter eller dra paralleller till situationer som man själv upplevt. Lika viktigt är det att inte dra paralleller till andra som man mött. Sin erfarenhet visar man på annat sätt – genom att förstå, lyssna, kunna gå djupare och inte skygga inför vad som sägs.
Ändå får själasörjaren vara sig själv. Att alltid bara spegla vad konfidenten säger genomskådar hon till sist. Även själasörjaren har en personlighet som får färga samtalet. De frågor denne ställer, det sätt på vilket samtalet leds vidare och att det även kan ha vila och långsamhet, visar på själasörjarens erfarenhet och personlighet.

Konfidenter, som kanske tidigare gått till en psykolog eller terapeut, har ibland nämnt att mötet med en helt neutral person kan vara besvärande. Om inte konfidenten känner att hon möter en äkta person, ett Du, för att tala med Buber, så uppstår inte ett riktigt förtroende. Det kan upplevas som att samtalsterapeuten gömmer sig och är ovillig att själv vara Någon i mötet. Om terapeuten gör sig till ett Det i samtalet, görs även konfidenten till ett Det. Men den andras Du måste möta mitt eget Jag för att samtalet ska bli äkta – utan att själasörjarens Jag dominerar, konkurrerar, är självupptaget och självmedvetet. Som själasörjare får jag glömma och avstå mig själv utan att vare sig förlora, osynliggöra eller framhäva mig själv.

8. Möt konfidenten i ödmjukhet

Om jag minns rätt så var det Frank Mangs som vid något tillfälle nämnde, att när han lyssnade på en annan människa för att ta emot hennes synd, sorger, misslyckanden, trauman eller bekännelse, så fann han alltid en röd tråd som ledde rakt in i hans eget hjärta. Själv känner jag igen att vad konfidenten berättar har en trådända in i mitt eget hjärta och liv.

Men det får inte bli tvärtom, att prästen projicerar sin kamp, sina sår och trauman på konfidenten. Risken är att själasörjaren då mer bearbetar sina egna problem än fokuserar på konfidentens.

Denna trådända i mig själv av självinsikt leder till en hjärtats ödmjukhet. För allt som sagts kunde varit mitt liv, min skuld, mina synder, mina misslyckanden om mina förutsättningar varit annorlunda. Jag talar här inte om ödmjukhet som attityd. Inget uppfattas ju så klädsamt som lite äkta falsk ödmjukhet. Utan det handlar om den ödmjukhet som känner sig själv, sina egna skuggsidor, sin kluvenhet och därför inte kan möta den andra von oben och döma – för då dömer jag mig själv.

I bikten blir detta särskilt tydligt. Som biktpräst har jag ofta velat falla på knä bredvid den biktande för att säga: Också jag, också jag. I förkunnelsen tillämpar vi självklart den identifikationen. Petri förnekelse är också vår, Judas förräderi finns också i våra hjärtan, Tomas tvivel har rottrådar i oss själva, Martas missnöje med sin syster bor i oss. Där är det enkelt att tillämpa denna identifiering men i bikten är prästens uppdragatt, i det ämbete som han är vigd till, på Jesu Kristi uppdrag avlösa och befria med förlåtelsens ord. Biktens avslutande ord, som dock inte finns med i den nya Kyrkohandboken (även om jag som ledamot i kyrkomötets gudstjänstutskott föreslog dem), är biktprästens egen bekännelse: Herren har förlåtit dig. Gå i frid och bed för mig som också är en syndare.

9. Var noga med tystnadsplikten

Tystnadsplikten är inte bara en munkavel över vad som sagts. Den är också ett tecken – tecken på att vad som bekänts har blivit avlöst och är inte mer. Och en påminnelse om att prästen som representatio Christi är en soppåse för all vånda, skam, skuld, minnen och trauman – och en soppåse sparar man inte. Den bränns.
Vad som sagts i samtal får inte bli till homiletiska utläggningar. Prästen får över huvud taget inte i en predikan nämna att »någon sökte upp mig och var så förtvivlad...». Även om det är avpersonifierat så är det olämpligt. Prästens själavårdsmässiga erfarenhet bör lysa fram i predikningarna i bibeltolkningen, i medkänslan för de illa medfarna, respekten för de sargade (och vem är inte sargad?) och insikten i hur svårt det är att vara människa.

En erfaren själasörjares röst hörs i predikans andning, dess tonläge och inlevelse. Och att Jesus Kristus, frälsaren och försonaren, nådens källa, är i centrum.
En ovan präst kan bli så smickrad över att bli sökt för samtal, att det som sägs fastnar i minnet. Den erfarne prästen glömmer – så totalt att konfidenten kan bli förvirrad om de möts utanför samtalsrummet. Då ska allt som blottats vara som om det aldrig sagts eller funnits. Att prästen inte lägger sådant på minnet eller påverkas i sitt sätt att möta konfidenten är på sikt befriande.

Glöm. Och kom ihåg. Stäng samtalet när du lämnar det, öppna det igen när det återupptas. Samtalet kan liknas vid en whiteboardtavla fullklottrad av bilder, minnen, fula tankar och gärningar för att när allt är sagt suddas bort med en våt trasa. Och tavlan blir åter vit. Vid nästa samtal får konturerna framträda igen, men inte mellan samtalen.

10. Var varken fundamentalist eller hållningslös

Fundamentalisten behöver betänka att livet, relationerna, kampen med sig själv är mer komplicerat än vad som kan få enkla svar. De rätta svaren enligt den kristna moralens normer visar sig ofta vara orätta. En själasörjare som redan vet svaren på varje moraliskt dilemma, som lyssnar med facit i hand, lyssnar inte på djupet. För livet är inte att två plus två blir fyra, vilket Dostojevskij påpekat. Jesus var aldrig kriarättare i mötet med syndare och publikaner. Han var och är försonaren och frälsaren.

Den som däremot vill ursäkta, bortförklara och acceptera det mesta behöver betänka att konfidenten kommer för att befrias, inte urskuldas. Hon vill få diagnos och läkning, inte undanflykter. Hon vill höra Guds mening om sig, inte samtidens åsiktsnycker. Hon vill höra sanningen, inte vad som kliar i örat – den sanning som den helige Ande lär oss. Hon villmötas av vishet, erfarenhet, inlevelse och barmhärtighet, inte av vare sig trevligt småprat eller hårdkokta floskler. Konfidenten ska varken möta lagiskhet eller laglöshet från själasörjarens sida. Utan hon ska mötas med Kristi nåd.

11. Riv inte konfidentens murar utan att vara beredd att vara kvar

Ibland kan en konfident behöva sina skyddsmurar. Hur ofta har jag inte sett bakom den andras murar men hållit det för mig själv till dess att konfidentens förtroende har växt så att murarna kan rivas. När och om det sker kan konfidentens beroende av sin själasörjare bli ännu starkare, för denne vet, har sett och förstått. Därför måste själasörjaren vara beredd att vara kvar, ibland i åratal. Härda ut när det svåraste blir synligt.

Det behöver inte betyda att jag som själasörjare alltid är tillgänglig för samtal. Inte heller att samtalen fortgår. Ibland räcker det att konfidenten vet, att jag som själasörjare finns som någon att vända sig till om situationen blir outhärdlig. Jag har överraskats många gånger då människor som jag haft samtal med för flera år sedan, sagt till mig: »Vet du, bara att du finns gör mig trygg.»

12. Låt predikningarna öppna för själavården

En predikan öppnar för själavården inte genom att tala om själavård utan genom att vara själavårdande. Den amerikanske metodistprästen E. M. Bounds som i en liten bok om bönetjänsten skriver att en predikan ska vara sådan att lyssnarna kan ana att predikanten själv har tvingats till korset och så har ett korsfäst hjärta. För då förkunnas mer än någonting annat: Nåden i Jesus Kristus. En sådan predikant går in i varje bibelläsning och predikoförberedelse med slagrutefrågorna: Var är Kristus i denna text? Var i denna bibelläsning är nåden och försoningen i Kristus?

13. Acceptera att du inte kan vara själasörjare för alla

Med några fungerar inte personkemin, med andra uppstår osäkerhet, vag konkurrens och jämförelse, småtrivsel utan ärligt djup och undanflykter eller någonting annat. Men konfidenten kan också behöva psykiatrisk hjälp, medicinering eller någon form av terapi. I somliga fromhetstraditioner finns en tendens att göra sådant till andlig problematik som egentligen är psykisk sjukdom. Oavsett vilket så är det klokt att som själasörjare inse sin begränsning och hänvisa vidare.

Och så finns det de otillfredsställande begränsningarna som är tiden och orken. Man hinner inte med alla och man orkar inte med alla – i alla fall inte jag. Ingen konfident blir hjälpt av att själasörjaren sliter ut sig och drabbas av utmattningssyndrom.

Avslutning

Det är med konfidenten som med själasörjaren – som med mig själv. Om jag inte sett min egen svaghet och otillräcklighet och har den ödmjukhet i samtalet som det ger, så djupnar det inte. Båda parterna i ett själavårdssamtal är totalt beroende av nåd. När jag som själasörjare lever i den välsignade paradoxen av att inse min egen svaghet och att lita till Kristi nåd och kraft kan god andlig vägledning uppstå. Då går det inte att döma och fördöma för den domen faller över mig själv. Då går det inte att servera bibelord som en meny av färdiga svar för då blir de en bumerang rakt in i mitt eget hjärta av gudsordet som »är levande och kraftigt och skarpare än något tveeggat svärd, och tränger igenom, så att det åtskiljer själ och ande, märg och ben; och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar. Intet skapat är fördolt för honom, utan allt ligger blottat och uppenbart för hans ögon; och inför honom skola vi göra räkenskap» (Hebr. 4:12–13).Det ordet måste först ha trängt in i min egen själ innan jag som själasörjare kan tilllämpa det i mötet med en konfident.