Adventstiden – kontrasternas kyrkoårstid

Adventsveckorna är kontrastrika. Under de fyra söndagarna ljuder både jubel och vånda, hosiannasång och verop. Det finns både förväntningar och födslovåndor, förundran och förfäran.

På 1. Advent jublas det: »Ropa ut din glädje ...» Kyrkoårets första bibelläsning börjar med ett glädjerop, vilket sätter grundtonen, inför ännu ett nådens år från Herren. Varje evangelieläsning är ett rop av glädje, ett evangelium. Då bekänns Jesus Kristus som Herre och Konung och förväntningarna inför Messias ankomst skruvas upp. Bibelläsningarna på 2. och 3. Advent är däremot mer oroande. Udden riktas mot oss, att vi ska rannsaka och förbereda oss.

Läsningarna på 2. Advent är lite paradoxala. Dels är de paralleller till vad som läses på kyrkoårets sista söndagar om Jesu återkomst, dels markerar evangelisten Markus att Guds rike är nära – i tiden, i världen. Messias som är efterlängtad sedan sekler är på ingång. Han har redan döpts i Jordan och frestats i öknen, nu väntar tre års vandring innan korsfästelsen.