I en debattartikel i Dagen den 27 januari ställer författaren Carl Eos följande fråga: »Måste männen starta en egen kyrka?» Bakom frågan ligger funderingar om män som längtar efter något fast i tillvaron, som söker mening och tillhörighet, och har en konservativ hållning, som kanske har inspirerats av en person som Charlie Kirk, är välkomna i våra kyrkor. (Han skriver om män, men det bör rimligtvis även gälla kvinnor med samma hållning och önskan.) 

Varför, undrar han? Jo, för att kyrkan i praktiken blivit starkt feminiserad och vänsterliberal. I denna miljö kan unga män – och det har vi sett prov på – beskrivas som arga, vilsna och/eller reaktionära. De blir i den numera alltmer kvinnliga kyrkliga miljön ett problem, några som kopplas till problematisk maskulinitet och som möts med förebråelser – inte som sökare, inte några som Herren kanske kan ha kallat till tjänst i sin Kyrka.

Å andra sidan är det kanske inte i en feminiserad och vänsterinriktad kyrka dessa män känner sig hemma. De kanske inte delar »vänsterpolitikens lösningar. De köper inte dagens feministiska analys, klimatpolitikens moraliserande språkbruk eller idén om öppna gränser som en kristen dygd». De kanske tröttnar på att »deras existentiella frågor filtreras genom ett progressivt raster».

När de nu kommer till kyrkan, möter de då en öppen kristen gemenskap eller möter de ett krav, uttalat eller outtalat, på »rätt» politisk hållning? Är Svenska kyrkan välkomnande när det gäller dessa män? Om inte, kanske de går vidare, till någon ortodox kyrka eller till den romersk-katolska eller bara vidare och iväg från den kristna tro de sökt sig till och funnit samhörighet i. Eller måste de starta en ny kyrka, undrar Eos. 

Det finns säkert fortfarande församlingar där dessa sökande unga män välkomnas, församlingar som erbjuder gemenskap, diskussionsforum, undervisning i traditionell kristen teologi, en miljö för att lära känna och växa i den kristna tron – utan politiska eller moraliska pekpinnar. Men de blir färre och färre. Och om dessa män får en prästkallelse, vart ska de då vända sig? Blir män med socialkonservativ hållning över huvud taget prästvigda längre?

Svenska kyrkan har i stort låga trösklar, men det är väl knappast högt i tak – i vart fall inte om det gäller att förkunna traditionell teologi. Och hur är det med fundamentet? Håller det på att eroderas? Om man väl kommer in, kan man mötas av en regnbågsfärgad matta (utan koppling till Noa-berättelsen) och en klimatpredikan med lagisk klang utan nåd eller av en vänsterinriktad samtidspolitik med progressiv teologisk backning. Hur många av kyrkans äldre och traditionellt inriktade gudstjänstbesökare hade anat att det skulle bli så här? Att många av de präster som de lyssnat på och som de sett bygga församlingsgemenskaper inte hade prästvigts i dag?

När jag en gång verkade som domkyrkokaplan i Uppsala – det var före Ecce Homo-utställningen – sade en äldre präst, som frivilligt hjälpte till med själavårdssamtal, till mig: Detta är inte den kyrka jag prästvigdes i (och då menade han Svenska kyrkan). 

Nu säger jag samma sak, några decennier senare. Visst ska kyrkan meningsfullt verka i varje tid, och visst kan nya uttryck bli relevanta med tidens gång, men vi lever inte av världen, endast i densamma – Gudsordet är detsamma. 

Om evangeliet förvanskas och människor med genuint existentiella frågor inte känner sig välkomna, eller rentav inte är välkomna, då måste vi fråga oss om den kyrkan inte skymmer Jesus Kristus, hur väl man än brukar ett för denna tid inkluderade språkbruk, kanske rentav för dem själva med ljuvligt låtande postkoloniala och dekonstruktivistisk markörer. Från höjden kanske det låter annorlunda: »Vadhelst ni har gjort mot en av dessa mina minsta bröder…»

 KOL