Jag har varit och köpt mat till småfåglarna igen. De gillar solrosfrön som hästar gillar havre. En stor säck blir tömd på ett par veckor. Vi har ett stort fågelbord på husets baksida och ett mindre på framsidan. Jag fyller på och fyller på. Sedan står jag och tittar på mina små vänner med ett sentimentalt leende på läpparna. Det är ett tecken på ålderdom, misstänker jag. Men jag har ännu inte börjat mata änderna i Svartegöl. Så gammal är jag inte.
Talgoxarna och blåmesarna är vanligast. Ibland kommer det svärmar med domherrar. En hackspett, som stolt visar upp sin röda bak, är också daglig gäst. Han hämtar ett frö, hoppar ner på stolpen som bär upp fågelhuset, pickar bort skalet och äter fröet. Sedan är det dags för en ny tur upp till fågelhuset. En familj med duvor – ibland sju stycken, håller till nere på marken och förser sig med det som småfåglarna spillt ut. Skatorna gillar också att bli utspisade. Märkligt nog är det inte många kajor. I år har vi inte heller sett någon duvhök. Ett år knep han en duva. Han satt och bevakade sitt rov, att ingen skulle ta det ifrån honom, och tittade misstänksamt på oss när vi passerade förbi på trädgårdsgången.
