Är kristenhetens slut en förutsättning för kristendomens renässans?

Den franska filosofen Chantal Delsols bok, Kristenhetens slut som västerlandets samhällsbärare, har väckt uppseende. Igenkännande, bekräftelse och kritik. Har Delsol rätt? Ser vi inte en kristendomens återkomst – eller är det en annan kristendom som möter oss än den som varit samhällsbärande? Eller sammanblandas ibland begreppen kristenhet, som avser den av kristendomen präglade västerländska kulturen, och kristendom, det kristna budskapet, själva kyrkan med dess tro och tradition? Christine Zyka, som är lektor i filosofi vid Newmaninstitutet, har skrivit förordet till Delsols bok och ger här sina tankar om boken men vidgar också perspektivet. Boken recenserades i SPT 24/2022 och i Reflex i SPT 7/2023. Se även ledaren i SPT 7/2023, »Vad har kyrkan att säga om religionens återkomst?»

Den franska filosofen Chantal Delsol har väckt ett visst intresse i Sverige med sin bok Kristenhetens slut som västerlandets samhälls bärare (Norma, 2022). Det är minst sagt provocerande att både understryka kristenhetens irreversibilitet och samtidigt förkasta alla alternativ som följt den kristna civilisationens förfall.

Delsols samtidskritik förefaller hopplöst negativ. Det är som om hon leder läsaren rakt in i en återvändsgränd där det som kristen endast återstår att fridfullt invänta vattnet från en avlägsen källa. Kristenheten i Frankrike har, påpekar Delsol, gått ur tiden, vilket rimligen kan tolkas gälla för hela västerlandet. Det är en illusion att tro något annat. De nya religioner som ersätter kristendomen i det franska samhället (paganism, panteism, moralism, humanitarism) erbjuder i kölvattnet av den kristna civilisationens undergång heller ingen lösning, eller rättare sagt, ljusning.

Frågan är emellertid om den för kristendomen till synes risiga situationen enbart bör tolkas som något negativt. Ska överlevnad och en dold väg som »Guds hemliga agenter» enbart ses som en nackdel för de kristna? Kan det inte snarare vara så att Delsol underlåter att diskutera det positiva med vissa dödförklaringar, i förekommande fall kristenhetens? För trots att Delsol påpekar att kristendomen inte dör med sin egen civilisations undergång och att kristenhetens frånfälle inte utgör något »smärtsamt offer» (s. 131.), så argumenterar hon inte nämnvärt för denna död.

När kristenheten som samhälls ideologi går hädan och kristendomen inte längre bärs upp av en stats kollektiv, omprövas varje enskild kristens handlingar, tankar och tro gentemot medmänniskor och Gud.

Men tänk om den i själva verket är förutsättningen för att de kristna på nytt ska slå rot. När kristenheten som samhällsideologi går hädan och kristendomen inte längre bärs upp av en stats kollektiv, omprövas varje enskild kristens handlingar, tankar och tro gentemot medmänniskor och Gud. Det kan förefalla både tungt och ensamt, men också utgöra startskottet till något bättre. Jag beklagar att Delsol inte utforskar denna aspekt mer ingående, vilket är något jag återkommer till mot slutet av denna artikel.

För att ytterligare kontextualisera Delsols filosofiska resonemang kommer jag nedan att jämföra Kristenhetens slut med ett annat verk av Delsol från 2016, nämligen La haine du monde [»Hatet från världen», ej översatt till svenska]. Som i de flesta av Delsols verk handlar även detta verk om en samtidskritik av nihilismen snarare än om ett svar på densamma. I La haine du monde utgår Delsol från postmodernismens skepticism eller de stora berättelsernas död, som alla markerar ett avståndstagande från den avskyvärda totalitarismens terror efter världskrigen, vilket i sin tur har medfört en bannlysning av allt totalitärt tankegods, inte minst framstegstron till vilken postmodernismen även förknippar kristendomen.

Postmodernismens drivkraft

Men har postmodernismen verkligen lyckats med att förkasta alla totalitära idéer? Ironiskt nog inte, påpekar Delsol. Postmodernismen har nämligen alltid hållit fast vid den för alla totalitära system riktigt stora drivkraften – människans emancipation. Idén om att människan successivt skulle frigöra sig själv och därmed skapa ett alltmer perfekt samhälle, överlever så att säga tack vare postmodernismen. Att tro på människans egen totalitära förmåga att (utan terror) kunna axla ett fredligare och mer humanitärt samhälle är enligt Delsol en religiös föreställning. Dess anhängare kallar hon för Prometheus-anhängare.

Prometheus-anhängarna är moraliskt exemplariska och vet hur rättvisa skipas, därför har de ett visst förakt för tidigare generationer, som betraktas som antihumanistiska. I sin senaste bok Après l ́humanisme [»Efter humanismen», ej översatt till svenska] från 2022 varnar filosofen Rémi Brague för samtidens kritik av humanismen i termer av antihumanism. Människan har blivit autonom till den grad att hon har uppfyllt Protagoras homomensura-tanke, vilket enligt Brague även en språklig förskjutning från 1789 fram till i dag vittnar om. Om upplysningsmännen fortfarande talade om människans rättigheter (Rights of Man) som hade skänkts åt människan på något sätt, så talar vi i dag i stället om mänskliga rättigheter (Human Rights), som om rättigheterna vore instiftade av människan själv (Salvator, 2022, s. 36–37). Brague menar dessutom att man förmodligen får räkna med att morgondagens språk kommer att vittna om transhumana rättigheter.

Eko-rörelsen

Paradoxalt nog frammanar postmodernismen för Delsol också en helt motsatt religiös rörelse än den Prometheus-anhängarna står för, nämligen den så kallade panteistiska eko-rörelsen som består av aktivistiska trädgårdsmästare. Denna rörelse kan vid en första anblick tyckas oförarglig eller harmlös. Trädgårdsmästarna består enligt Delsol av före detta postmodernister som har insett hur ohämmad tro på människans frigörelse har förstört planeten och nu investerar all sin kärlek i att bevara den. Men eftersom trädgårdsmästarna saknar fundament för sin kärlek, förvandlas samma kärlek ofta till hat mot den grupp som förkunnar människans totalitära möjligheter till att förbättra världen. Kanske kan man i nietzscheanska termer tala om ressentiment. Utan att tänka sig för bejakar därför eko-rörelsen helt plötsligt den emancipation de ifrågasätter. Genom hatfull aktivism tror de sig på egen hand kunna bekämpa Prometheus-anhängarna och därigenom skipa rättvisa i världen.

Den fara Delsol anser vara mest oroväckande i vår samtid uppstår inom ramen för den ohämmade tron på människans frigörelse. Människor som hela tiden förväntar sig en alltmer presterande och självförverkligad människa upphör att älska den värld de befinner sig i här och nu.

I grund och botten vill de transformera eller rent av göra om den existensform som alltid har varit människans. De söker sig oavbrutet till något radikalt nytt eller tänker ut olika sätt att lämna den här världen. De förkastar det som har varit och vill göra upp med familjen, kyrkan, skolan, kolonialismen och rasismen – helst en gång för alla.

Till slut står den perfekta människan blott och bart inför en rå natur renad från all kultur, tradition och medmänsklighet, tillika från sig själv

Emellertid är det farligt att hata världen. Världshatet accelererar snabbt och föder nytt hat. Från att hata världen (världen kan hos Delsol förstås som synonym till civilisationen) börjar människan successivt även att hata sig själv. Till slut står den perfekta människan blott och bart inför en rå natur renad från all kultur, tradition och medmänsklighet, tillika från sig själv (som del av världen). På så sätt reducerar individen sig själv till att vara sin egen sjukdom. Risken blir också att individen sluter sig helt, i hat mot sig själv.

Att hata världen och sig själv anser Delsol vara den pest som har drabbat västvärlden efter 1960. I Kristenhetens slut infaller den slutgiltiga dödsdomen efter en lång tids dödsångest för kristenheten – som började med franska revolutionen – under samma decennium. Parallellen verken emellan blir i det här sammanhanget därför extra intressant. Även om det förblir osagt drar läsaren gärna slutsatsen, att total avsaknad av kristendomens lära och betydelse leder till den hedniska och föraktfulla svulst av hat – och självhat – som samtiden i väst verkar vara präglad av – eller till trädgårdsmästarnas skenbart fridfulla religion av moder jord. Enligt Delsol går det aldrig att avskaffa religionen.

Ett religionskrig

Eftersom jag vet att Delsol är en flitig läsare av Simone Weil (1909–1943) kan jag här inte låta bli att nämna Weils text »Detta krig är ett religionskrig» (i Personen och det heliga, Artos, 1994). Weil menar i sin text nästan på ett profetiskt sätt att irreligiösa tillstånd [likt postmodernismens; min kommentar] inte går att leva i. Total likgiltighet inför alla berättelser inklusive sanningen, som aldrig kan reduceras till bara vara en bättre berättelse bland alla andra, gör människan vansinnig. Antingen leder likgiltigheten till tidsfördrivande lekar och förlöjligande av verkligheten, vilket också är Delsols poäng när hon talar om nihilismens lustiga eller förlöjligade attityd. Eller så leder den till fasa, leda och avsky, vilket driver människan till dess radikala motsats – det vill säga till en avgudadyrkan i form av nya religioner, som alla riskerar att bli totalitära i sin strävan efter att aktivt och med styrka effektivt bekämpa andra religioner. Delsol menar därför, precis som Weil, att det är en illusion att tro att man kan avskaffa religionsproblematiken (Weil, 1994, s. 101). Weils text är visserligen skriven med utgångspunkt från andra världskriget, men Weil menar att människan förblir sig lik.

Till avgudadyrkan räknar Weil även kristendomen, eftersom den under olika perioder gjort anspråk på styrka och makt, vilket även Delsol refererar till sist i Kristenhetens slut (s. 130–131). Delsol påpekar att kristendomens uppgift inte är att skapa ett samhälle där »evangeliet styr staten». Detta ska förstås heller inte tolkas på motsatt sätt som att kristendomen slentrianmässigt ska efterlikna statens ideologier. Både Delsol och Weil bejakar därför en intern kritik av den kristna traditionen. Emellertid skriver Weil om den inomkyrkliga totalitaristiska strömningen, som enligt henne påbörjades redan under högmedeltiden: »Lyckligtvis kom den inte att få överhand, men den kanske undergrävde den kristna kultur som medeltiden nästan hade lyckats frambringa» (Weil, 1994, s. 102).

I citatet indikerar ordet »lyckligtvis» den positiva inställning till kristendomens överlevnad, den kristna kulturens eller kristenhetens död till trots, som Weil gärna understryker och själv vittnar om när texten skrivs 1942. Att kristendomen inte helt lyckades blomstra som civilisation under medeltiden beror i mångt och mycket på att man, enligt Weil, redan under högmedeltiden med kraft började underminera tidigare människors livsåskådningar och kulturer. Detta skiljer Weil något från Delsol som börjar sin kritik senare, i moderniteten (se min inledning till Kristenhetens slut).

Weils poäng är att medeltiden (och förstås ännu mindre moderniteten) aldrig fullt ut kan representera en förlorad kristenhet, eftersom kristenheten i uteslutande positiv bemärkelse aldrig blev helt genomförd (jämför ordet »nästan» i Weils citat ovan). Det innebär två saker – att det inte var bättre förr och att det aldrig under någon epok har varit helt bra. Annorlunda sagt, om en rent positiv kristen civilisation aldrig fullt ut har funnits, så kan man knappast begråta saknaden av den. För Weil är det kristna budskapet alltid i nuet och hon frågar: »varför begränsa sig [till en epok] när det gäller det godas ambitioner?» (Weil, OC IV 1, s. 426, min översättning). Det glada budskapet kan alltid framträda i varje tid och varje kultur. Sanningen är en alltid lika god nyhet när den än visar sig.

Den totalitära kristendomen

Hur man än drar en tidslinje av kritik mot kristenheten gäller det emellertid att undvika det misstag som postmodernismen gör i sin kritik av totalitära stora berättelser. Under postmodernismen har det nämligen uppstått en total förväxling mellan kristendomen (alltså, det kristna budskapet, kyrkan och dess tradition) och kristenheten (civilisationen i västvärlden som har präglats av kristendomen). Eftersom kristenheten har visat sig vara totalitär, så har man också urskillningslöst förkastat kristendomen under samma paroll. Det är att kasta ut barnet med badvattnet. I sin inledning till Romano Guardinis Böneskola (Veritas, 2023) skriver Anders Piltz om hur vår samtids människor har utvecklat en »autoallergi mot kristendomen.» Att vara allergisk mot och sky sin egen historiska bakgrund, som format vår vårt samhälle, är en konsekvens av modernitetens förvirring. Men även historien upplyser oss om denna olyckliga förväxling, dock med helt motsatta premisser. Eftersom kristendomen står för sanningen, måste allt i samhället urskillningslöst präglas och styras av den med hårda handskar. Det är vad man skulle kunna kalla för kristenhetens riktigt negativa sida, vars bortgång varken Weil eller Delsol nu beklagar.

Vägen medför inte att alla människor blir mystiker, men att all sann religion påvisar en mystik inställning till sanningen, så att gemenskaper eller kulturer indirekt eller implicit får del av den.

I sin kritik mot nihilism och religionsideologier nämner Weil även den inställning mot den totala verkligheten som hon anser vara den enda möjliga. Här nämner hon mystikens väg (eller metod, Weil, 1994, s. 106). Vägen medför inte att alla människor blir mystiker, men att all sann religion påvisar en mystik inställning till sanningen, så att gemenskaper eller kulturer indirekt eller implicit får del av den. När Delsol talar om morgondagens kristna som »sakta vandrar mot en källa» får detta mig att tänka på Weils mystika väg, även om det är författaren till Den lille prinsen, Antoine de Saint-Exupéry, som Delsol direkt anspelar på.

Hur ser då Delsols kristna monastiska väg mot källan ut? I boken om världshatet finns åtminstone ett antal ledtrådar vad gäller hennes syn på samtida kristna – att dessa inte sticker ut. I den bemärkelsen kan de både vara trädgårdsmästare och tro på en ny människa, påpekar Delsol. Men det finns en skillnad, i båda dessa avseenden. Den nya människan som den kristne bejakar framträder i Kristus, inte i en av människohand perfekt frambringad människa. Och den kristne trädgårdsmästaren är inte så mycket av en mästare som en kontemplativ medhjälpare i den transcendente gudens trädgård. Den kristne trädgårdsmästaren är en trädgårdsassistent som inte förvandlar naturen till en gud. Som förebild för det kristna trädgårdsfolket nämner Delsol inte oväntat den katolske filosofen och poeten Gustave Thibon (1903–2001), som under efterkrigstiden försökte sprida sina kristna tankar till den rurala miljö han själv tillhörde. Och vem arbetade inte i Thibons vingård under en kort period 1941, om inte Weil? Thibon blev även den person som fick alla Weils dagböcker i gåva. Kanske kan därför vännerna till och med tolkas som en allians av äldre och nyare tänkare i kristenheten.

Med detta sagt tolkar jag Delsols filosofi som att den ligger aningen närmare Thibons än Weils. För trots att Delsol inte är reaktionär, beklagar hon starkt att det kristna sanningsanspråket har gått förlorat i vår tid. Endast en ny era av sann tro kan få människan att återgå till den (thomistiskt) teologiskt dogmatiska sanning som successivt raserats under moderniteten. Från min personliga konversation med Delsol vet jag hur mycket hon ställer sig frågande till samtidens filosofi i allmänhet, och till fenomenologin i synnerhet, som hon under 1900-talet förvisso själv har skolats i.

Urholkad sanning

Samtidens filosofi har genererat det hon kalllar idiosynkratiska berättelser eller myter, vilka alla bidrar till att urholka sanningen. Även Weil hamnar inom hennes radar ur just detta perspektiv. I filosofin smyger det sig lätt in förtrollande myter. Hon tror därför inte att dagens filosofi (eller naturliga teologi) en dag av sig själv kommer att slå över, likt en pendel, till sanningen. Anti-sanning leder inte naturligt till övernaturlig sanning. Här föreligger inget dialektiskt logiskt mönster. Tvärtom. Det är mycket vilseledande att tro det, hävdar Delsol. Bara en vandring mot källan återstår i dag, ett hopp om att fler människor ska återfå en levande tro.

Jag tolkar därför Delsols väg mot källan mer som en uppmaning till både omvändelse och dogmatisk skolning i den katolska (franska) världen, än som en öppning mot verkligheten i största allmänhet. Den som är rotlös måste först få näring för att växa. Den som är sjuk måste först tillfriskna för att sprida glädje. Allt detta kan ta tid, då olika rotfästen behövs för olika behov, och detta i en viss ordning.

Av allt detta förstår vi att Delsol är uppgiven utan att hon för den skull är pessimist. Min poäng är att Delsol kanske har mött den tragiska optimism som kristendomen alltid har präglats av, på olika sätt i olika tider, men att hon är mycket försiktig med att tematisera den. Utesluter död/slut och liv/början verkligen varandra?

I samma text som refereras till ovan skriver Weil att sociologin har lyckats fånga det mesta av kristenhetens både positiva och negativa innebörd, men missar något oändligt litet – som är det oändligt stora – vetekornet som växer frodigt genom att först dö bort i den mörka jorden. Växande kräver att någon utifrån, likt såningsmannen, sår eller sprider sanningen. I detta instämmer säkert alla typer av trädgårdsmästare liksom de som längtar efter en nydanad människa, åtminstone för dem som fortfarande bejakar personliga relationer och utbildning.

Men det kräver även något radikalt nytt – utan världshat, världsflykt eller autoallergi – som kan liknas vid kornets avskalning eller död i jorden. Kanske måste kristenheten dö bort från sig själv för att därefter bättre kunna spira fram. Det är ett smärtsamt glädjande budskap. Men i hög grad ett kristet budskap. Är kristenhetens slut rent av en förutsättning för kristendomens renässans? Det skulle i så fall vara en riktigt glad nyhet.

Chantal Delsol: Kristenhetens slut som västerlandets samhällsbärare. Artos & Norma Bokförlag 2022. 131 sidor.

Prenumerera på SPT